Det här är jag- med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Jag behöver skriva av mig, fast jag orkar inte. Bra va!?
Lovade mig själv att vila till och med söndag då jag ska jobba tiotimmarspass och går på penicillin. Bli av med infektionen i kroppen och ta det lite lugnt. Tror ni jag höll mitt löfte till mig själv? Svar; Nej! Jobbet hade en akut sjukskrivning idag så dom hörde av sig vid 14;30, så jag drog på jobbet mellan 16-22. Var så sugen på att jobba då jag inte jobbat sen i lördags. Det är så roligt och väldigt givande, samtidigt som det känns som det tar mer än det ger, och min kropp protesterar hej vilt med både eksem och feberkänsla.. Fan också. Fuck! Jag älskar att jobba med det jag gör, fast schemat är mer och mer späckat och långtifrån så lugnt som då jag började. Nu är det insatser hela tiden och det ringer konstant nån av de 14 boende som behöver stöd/hjälp. Jag får en väldig uppskattning för det jag gör och är populär bland brukarna, dock har det sitt pris. Tankarna kommer och går. Klarar jag av det här? Borde jag ha ett jobb 4 timmar per dag fem dagar i veckan istället? Och svaret vet jag redan, men ignorerar, för att jag älskar det jag gör..
Framtiden får utvisa.
Jag kör på. Går in i väggen, igen, fast jag faktiskt inte ens tagit mig upp därifrån.. Ibland hatar jag livet. Eller oftast känner jag så. Det är tragiskt men det är sanningen. Tyvärr. Fast när jag är på jobbet älskar jag det. Mestadels.
Ge och ta. Få och ge. Eller hur var det? Får smaka på gammal ost?
Just nu skulle jag bara vilja ha en ost i kylskåpet, så förbannat sugen. Men inte finns nån ost, och inte finns nån ork eller lust att gå och handla. Jag är trött.
Ryck upp mig själv nu! Försöker, men halkar tillbaka. Om och om igen. Önskar så fruktansvärt ibland att jag var född i en annan icke så komplicerad kropp. En frisk kropp! Utan depressioner och utan supertoppar- bara va "normal" för en dag. Fast jag vet inte vad det innebär. Det måste va förbannat tråkigt det med?! Well- det är bara att försöka acceptera att det här är jag, med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Lovade mig själv att vila till och med söndag då jag ska jobba tiotimmarspass och går på penicillin. Bli av med infektionen i kroppen och ta det lite lugnt. Tror ni jag höll mitt löfte till mig själv? Svar; Nej! Jobbet hade en akut sjukskrivning idag så dom hörde av sig vid 14;30, så jag drog på jobbet mellan 16-22. Var så sugen på att jobba då jag inte jobbat sen i lördags. Det är så roligt och väldigt givande, samtidigt som det känns som det tar mer än det ger, och min kropp protesterar hej vilt med både eksem och feberkänsla.. Fan också. Fuck! Jag älskar att jobba med det jag gör, fast schemat är mer och mer späckat och långtifrån så lugnt som då jag började. Nu är det insatser hela tiden och det ringer konstant nån av de 14 boende som behöver stöd/hjälp. Jag får en väldig uppskattning för det jag gör och är populär bland brukarna, dock har det sitt pris. Tankarna kommer och går. Klarar jag av det här? Borde jag ha ett jobb 4 timmar per dag fem dagar i veckan istället? Och svaret vet jag redan, men ignorerar, för att jag älskar det jag gör..
Framtiden får utvisa.
Jag kör på. Går in i väggen, igen, fast jag faktiskt inte ens tagit mig upp därifrån.. Ibland hatar jag livet. Eller oftast känner jag så. Det är tragiskt men det är sanningen. Tyvärr. Fast när jag är på jobbet älskar jag det. Mestadels.
Ge och ta. Få och ge. Eller hur var det? Får smaka på gammal ost?
Just nu skulle jag bara vilja ha en ost i kylskåpet, så förbannat sugen. Men inte finns nån ost, och inte finns nån ork eller lust att gå och handla. Jag är trött.
Ryck upp mig själv nu! Försöker, men halkar tillbaka. Om och om igen. Önskar så fruktansvärt ibland att jag var född i en annan icke så komplicerad kropp. En frisk kropp! Utan depressioner och utan supertoppar- bara va "normal" för en dag. Fast jag vet inte vad det innebär. Det måste va förbannat tråkigt det med?! Well- det är bara att försöka acceptera att det här är jag, med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Varje dag är en KAMP!
Självklart behövdes folk både idag och imorgon eftersom många i den fasta personalen är sjuka.. Tackar nästan aldrig nej till att jobba helg då det är extra ob..! Tyvärr är jag själv sjuk just nu och jobbade ändå igår trots galet ont i halsen och precis påbörjad penicillinkur, för att ställa upp då dom andra skulle på bowlingdag. Tänkte vara schysst, som jag alltid är- för alla andras skull.. (Fast vem tackar mig för det i slutändan? Ingen! Satt inte ned på fem timmar trots att jag hade kunnat valt att titta på tv i två av dom.. Jag städade och gjorde fint, tog alla sopor, dammtorkade, bytte dukar eftersom det är svårt för ordinarie att hinna och orka med allt..) Dock blev jag tvungen att lyssna på min kropp och tacka nej både idag och imorgon. Det är så trist när jag inte orkar, och det känns så förbannat jobbigt att säga nej till jobbet, för jag älskar verkligen det jag jobbar med! Dessutom var det ett av mina favoritpass imorgon, kl 13-21. Helt underbar arbetstid tycker jag! :) och att gå på "egen tid" med boende tycker jag är jätteroligt! Det handlar ofta om att gå på nån slags aktivitet ihop och en liten fika på det. Och sötsaker tackar ju inte den här knubbisen nej till! ;) Även om det är roligt blir det ofta väldigt intensivt och energimässigt brukar jag vara ganska uttömd efter 2-4 timmars umgänge med vilken människa som helst. Dock gillar jag alla boenden på olika sätt. Dom är så härliga individer allihopa med sina olika personligheter och jag känner mig lyckligt lottad och otroligt uppskattad varje dag jag är på jobbet. <3
Inne i ett hypomant flöde nu och jag vet att det tar mycket energi för dom som följer mig. (särskilt på FB, men skall börja skriva igen i bloggen istället!) Och det är valfritt om man läser det man läser givetvis.
Är tacksam iaf för de som bryr sig och frågar hur jag mår ibland. Sånt gör mycket. Dock är jag lite ledsen också för att det känns som att vissa börjar bry sig igen bara för att jag jobbar nuförtiden? Vart fanns dom när jag behövde dom som mest? Och varför är jag värd att träffas igen bara för att jag är friskare? Ja iofs, det är ju en tanke, så kan det vara. Det tar kraft ibland att vara omkring mig, det är jag medveten om, men jag ger också oftast positiv energi. Vissa har kanske haft sina egna bekymmer och problem. Tycker dock det är lite jobbigt när människor kommer tillbaka bara och tror att allt ska vara som förr. Även om jag vet och måste acceptera att alla har sina egna liv och att det i många fall inte alls handlar om mig personligen utan om dem. Tankar som flödar och känslor som hoppar omkring inom mig.. Skönt att skriva av mig. Jag gör det för min egen skull främst, men om någon därute känner igen sig så är det bara bra att dom ser att dom inte är ensamma. Att vi alla kämpar med olika saker i vardagen och i vår hälsa. Och det är okej! Fast det kan vara jobbigt att erkänna, både för sig själv och andra. Jag tycker i regel det är starkare att våga erkänna sina brister dock.
Jag såg två klipp på "Marie Picasso" på Malou efter tio idag förresten, från i höstas, som jag tycker ni ska se. Hon kallar sig nu för Shanta Liora- lite skumt kan man tycka- men förstår verkligen det hon berättar fast jag inte har en hjärntumör. Jag känner också att varje dag är en KAMP för att orka med nästa.. Blev gråtfärdig för ingen har nånin beskrivit det så väl, det jag känt!
Om du står mig nära, ta dig gärna tid att titta på det här klippet och försök förstå mig. Och jag förstår också bättre min syster som har en hjärntumör som ger henne ständig smärta. För mig handlar det om både psykisk och fysisk smärta.. Mest psykisk. Det psykiska går sedan ut över kroppen som klappar ihop. För mig visar det sig som eksem på armar, ben, hårbotten och i ansiktet. Tappar hår, minnesförlust, utmattning, blir trött för "småsaker".. och ja, ni vet redan om ni "känner mig"..
KRAM!! och sov gott!
En liten tvättbjörn runt nacken kanske?
Kommer aldrig kunna smälta att dessa fantastiska intelligenta tvättbjörnar (och rävar, minkar etc) säljs och används som accessoarer till fåfänga människor.. Det är så jävla tragiskt! :( Tänk efter innan ni handlar och se till att ni inte köper eller stödjer äkta päls!! (Helst ingen päls alls då även fuskpäls i många fall är blandade med katt och hundhår....Vanligt i Asien..)
Det är precis detta tänk som skapar terrorism..
Vill Isis attackera så gör dom det- gränskontroller eller ej... Folkslag som folkslag... Vad sägs om den svenska unga killen som dragit till Syrien med familjen och konverterat till Islam för att tillämpa Sharia? Utan extremism och radikalism skulle det inte finnas nån terror.. Det är precis detta sjuka tänk som många i Sverige tänker just nu, som faktiskt skapar terrororganisationer! Svenskar kan och ä r terrorister och fransoser också.. tydligen.. Godnatt.
Tro mig- vi har sett er ISIS- men det räcker nu!
Ja vad säger man en dag som denna? En dag i terrorns grepp? I våldets makt? Jag känner en viss oro, det vore konstigt om jag känner något annat- men jag är inte rädd. Faktiskt inte. Det som sker det sker, och människor fortsätter låta det ske.
Det vi kan göra är att börja visa varandra mer medmänsklighet, och sluta fördöma. Sluta fördöma människor för deras tro, kön eller hudfärg. Visa varandra mer uppskattning, förståelse och kärlek. Skapa mer jämlikhet. Samarbeta ihop- som dom människor vi är. Av "samma" kött och blod!
Det dådet som skedde inatt, och de tidigare dåd som skett över världen, är i grund och botten rädsla. Rädsla över att vi alla är olika och rädslan över att låta sig moderniseras och förändras. Utvecklas med tiden. Det är bristen på acceptans, och att vi människor har rätt till vår egen tro och det liv vi själva önskar leva. Rädslan för vad som kan hända.
Jag tror terrorister är oerhört vilsna människor med ledsna, svårt sargade själar. Såna som vill bli sedda- för att dom kanske aldrig blivit det förut..? Som verkar se, att tillhöra en terrororganisation, som sin enda utväg till slut, för att få synas och höras!? Lite som en sekt och gängmentalitet; "Gör vad som krävs så blir du bekräftad och älskad- då är du ett med vår "familj"..!? Detta bekräftelsebehov och kontrollbehov blir en samling av ondska, större än hatet självt.
Det är tragiskt och det är faktiskt här jag tycker Sveriges befolkning bör steppa upp och visa sig som en förebild. Att vi accepterar människors olika hudfärg, sätt att leva, se ut, vara och tro. Så länge inte tron övergår i våld mot oskyldiga människor!
Och apropå tro- tro mig, vi har sett och uppmärksammat er ISIS. Men det räcker nu- vi har sett nog!
***************************************'
Mina tankar går till de drabbade med anhöriga. <3
Bra sida.
http://www.hypomanisk.se/
Hur mycket skit kan man ha??
Hypomani, adhd, s.a.d och Pms +att min högra halsmandel var stor som en flirtkula imorg. (Ja, ni ser ju... Redigerar i efterhand, jag menade såklart imorse...!)
Hur mycket skit kan man ha samtidigt egentligen??
Grrrrrrr! Nyligen lärt mig mer om min hypomana sida. Jag brukar säga och uppleva mig euforisk och lycklig, denna gången drabbades jag av den dåliga sidan; lättirriterad, trött och samtidigt väldigt orolig inuti, ökat talflöde, skrivande, fladdrig i tankar och kroppsspråk, tappar minnet vad jag gjort för tio minuter sen (och d e t är läskigaste känslan ever!!) mycket mardrömmar, minskat sömnbehov trots väldig trötthet m.m.. Igår fick jag ta ett helt gäng med lugnande för att ens kunna sluta prata och sitta still.. Har det under kontroll iaf.. Fast såklart finns ju en oro att det ska slå över i en psykos och att jag behöver läggas in. Det kommer säkert ske i livet, men har inte behövt det än iaf vilket är bra. Jag känner min kropp väldigt bra tack och lov.
Det blir att vila till lördag och hoppas det inte är halsfluss jag fått så jag kan jobba de 6 timmar jag är inbokade på!
Bla, bla, bla osv.
.
Det viktigaste är att man har samma färg på hjärtat!
Bästa jag läst på länge! 
Mina vänners handbok; I min bipolära adhd-värld!
Okey- here it comes!
I min bipolära adhd-värld!
Nu skall jag berätta en liten historia för de som inte känner mig så väl, eller de som nyligen lärt känna mig. Eller till de som faktiskt tror de känner mig fast jag märker att dem i själva verket inte alls förstått hur jag funkar, eller ifrågasätter något jag talat om gång på gång, på gång. (Vilket jag inte dömer dom för, för jag är en rätt komplicerad människa ibland.. ;-) )
1. Jag är väldigt impulsiv. Bestämmer ofta saker, frågar om folk vill/kan ses/orkar prata telefon när jag har en topp. Dock kan toppen dala ganska fort och inom en timme känner jag mig dödstrött och vill/orkar inte alls ses/prata längre. Dessa toppar och dalar varierar från timmar till dagar, till veckor till ibland månader. Detta kan för många tas personligt, men det är alltså inget nån skall ta personligt. Det handlar om min energi- eller jag ska nog säga- brist på energi snarare. Jag är "begåvad" med en hjärna och kropp som jobbar 24/7 och därför blir jag väldigt lätt utmattad. Viljan är det alltså inget fel på- däremot har jag inte den ork som "normala" människor har.
2. Jag är en väldigt känslig person. Jag är precis en sån som lätt tar saker personligt. Analyserar saker till sin spets och så fastnar jag lätt i diskussioner eller hakar upp mig på nånting nån har skrivit eller sagt. Om du hamnar i en konflikt med mig, så är det bättre att avleda min uppmärksamhet till annat, istället för att fortsätta argumentera. Detta tar onödig energi från både dig och mig förmodligen. Jag har svårt att avsluta och släpper inte saker förrän jag vet att personen fattat mig rätt. Jag tycker inte om att vara ovän med någon,
4. Jag är "svårstartad". När jag vaknat behöver jag två timmar innan jag känner att jag "fungerar". Är ofta ångestfylld de två tre första timmarna innan "jag kommit igång". Har lätt för att gråta och känner ofta oro över något. Kan kännas som livet är ett helvete när jag vaknar, och några timmar senare må hur bra som helst. Så om du ringer mig precis när jag vaknat, brukar jag inte svara, för att jag helt enkelt inte mår bra. Det händer även att jag undviker att svara p.ga att jag känner mig stressad. Jag ringer gärna tillbaka dock när jag känner att jag "vaknat till" och svarar alltid på sms, såvida jag inte glömmer att svara för att mitt fokus ligger på annat, vilket händer rätt ofta, då jag svarar senare.. Lätt va!?
5. Jag är en ensamvarg samtidigt som jag ibland är översocial. Dessutom lider jag av social fobi. Nu tänker många- hur går det ihop med ditt jobb etc? Jo så här är det; social fobi handlar inte om att du inte vågar vara social. Det handlar om att du är rädd för att bli bedömd av andra. Du vill helst bara smälta in i mängden men får för dig att andra stirrar på dig och tycker och tänker saker. Negativa saker.
När jag t.ex är på jobbet så intar jag en roll. Jag känner inte att någon utifrån bedömer m i g eller synar mig i kanterna. Ingen främling känns obekant. Jag är tuff! Det går hur lätt som helst- på jobbet. Jag har ett grymt självförtroende(- men låg självkänsla)! När jag är med en boende/arbetskamrat (eller med en vän t.ex) så tänker jag inte på det här lika mycket. Tankarna ligger på annat och jag känner mig inte synad och jag känner mig mindre sedd när vi är två eller i en grupp. Dvs fokus ligger inte bara på mig, och då går det hyfsat bra! Och dom gånger det känns obehagligt i sociala situationer, vid t.ex viktiga samtal etc så "måste jag" för att jag tänker att jag jobbar och faktiskt ansvarar för någon annan! Jag behöver inte känna mig bedömd och jag känner mig bra på det jag gör och vet att jag är omtyckt. Samma när jag är med kompisar, jag vet att om någon tittar på mig så kan det lika gärna vara inbillning (vilket det ofta är såklart) eller att den tittar på min vän och tycker något. Det är knäppt hur hjärnan fungerar. Men så är det iaf och jag jobbar på att bygga på min självkänsla. Även om jag gått på Ica fem gånger under en dag utan problem, så är det sjukt jobbigt att gå dit när jag slutat jobba. Att stå öga mot öga med butiksbiträdet, som jag stod framför för en timme sen, med jordens självförtroende, känns helt plötsligt jättejobbigt och svetten bara rinner. Konstigt va!?
6. Jag lider av stress. Hela tiden pågår en stress. Mycket för att hjärnan jobbar konstant och min kropp aldrig "sover". Det där ständiga pillandet på nagelbanden, i håret och viftandet med tårna. Jag har datorn på samtidigt som tvn och samtidigt lagar jag mat, fotar maten och spelar spel på mobilen. Sen blir jag kissnödig och inser att jag måste vika tvätten då jag ser tvättställningen bredvid mig när jag sitter på toaletten, och glömmer därmed bort att jag har mat på spisen som bränns- det är livet i ett nötskal för mig det!... Tänk dig att all den stressen samlas, år efter år inom dig. Och det är extra påtagligt om jag t.ex jobbat mycket och sovit för lite eller för dåligt. När jag är trött är det värst. Då undviker jag ljud. Stress behöver ju, som tyvärr inte många förstår, handla om att man jobbar för mycket eller att man har mycket på gång i livet. Stressande för mig kan vara höga ljud, eller ljud överhuvudtaget när jag är trött. Andra uppfattar det inte alltid som högt, men för mig kan en prasslande chipspåse vara enerverande stressigt. Eller att nån ringer mig flera gånger på rad eller skickar tio sms på raken utan att jag hinner svara. Då blir jag jättestressad. Att gå på stan en löningslördag (vilket jag var tvungen att göra på jobbet igår..Puh!) och i stora folkmassor är inget jag gör frivilligt. Hatar rusningstrafik och att åka tåg och sånt där skit. Folk som avbryter när jag skall berätta något. Eller folk som pratar i munnen på varandra är ingen höjdare. Jag själv var sån och kan bli fortfarande, men har lärt mig en övning som jag har nytta av och tänker på varje dag faktiskt. Den går ut på att du måste kunna återge vad personen mittemot dig berättat, och det kan du inte göra om du avbryter och personen aldrig får tala till punkt. Mycket bra övning som jag verkligen skulle önska att alla pratkvarnar gör några gånger i livet. ;)
Nog om detta. Jag skulle kunna skriva i en evighet. Så jävla skönt att skriva av mig!
7. Är du min kompis/vän/partner så lita på att jag tycker om dig. Mycket! Jag har svårt för att släppa in människor och lita på dem, men när jag väl gör det så betyder du väldigt mycket för mig. Gör du mig däremot orätt har jag svårt att glömma- men jag har bra förståelse och lätt för att förlåta- om du vill ha en ny chans vill säga.. Ibland slänger jag ur mig saker av ilska eller irritation utan att hinna tänka efter. Förlåt mig i såna fall! Jag gör allt för mina vänner som jag bara kan. Även om jag kanske inte alltid räcker till, eller visar att jag finns, så finns jag där. Har du en gång blivit min vän så glömmer jag dig inte. Det kan du vara säker på! Hör jag inte av mig, så hör av dig! Det behövs inga regler för hur ofta man träffas eller hörs, men jag uppskattar vänner som visar det jag visar dom, tillbaka. Annars är det ingen vänskap.
Om du orkat läsa ända hit är du förmodligen en människa som jag på något sätt tycker om och som tycker om mig tillbaka- eller så kanske du bara är nyfiken på min bipolära adhd-värld!?. Du har visat intresse och vill veta hur jag och många fler med mig funkar. Är du en av dom som inte förstår så har du iallafall visat prov på att du är villig att f ö r s ö k a förstå och det tackar jag innerligt för!
Resten om mig får du i uppgift att lära känna på egen hand! ;-)
Peace&Love!
Over&Out!
Hycklare!
Och det som gör mig mest förbannad är att många är såna förbannade hycklare..
Men karman gör väl sitt eget jobb hos dessa människor så småningom tänker jag!? Så det löser sig sa Knut.
Men karman gör väl sitt eget jobb hos dessa människor så småningom tänker jag!? Så det löser sig sa Knut.
Jag skäms!
Oh ja- många egoistiska människor finns det!.. Tyvärr! Som inte vill dela med sig av Sverige.. Som är trångsynta, fördömande och vägrar inse/inte kan ta in att det pågår ett krig därute. Vad hände? Jag skäms! Här sitter vi och fasar över hur vi ska ha råd med ny platt-tv för att den gamla är för liten... Herregud vilka Ilandsproblem!.. Usch!
38årskrisen.
U S C H!
Sitter å tittar på gamla bilder av mig själv och inser att FY FAN vad jag har förfallit! :( Känner mig lite förtvivlad. Faktiskt.
(Eller så har jag bara blivit gammal och bäst före datumet har gått ut..)
38årskrisen är total!.. Så mycket vet jag!
Kontroll!
Vill göra en stor kontroll.
Haft feber/frossa var och varannan dag sista två månaderna, halsont, dålig aptit, svullna körtlar på halsen, ont i nacken, sockersug, varit lättirriterad och aggressiv vissa dagar, onormala svettningar, extremt trött samt problem med höger öga. Får vaglar, dimsyn m.m.
Vill kolla sköldkörtel,järnvärden, halsen, "sockervärde", ögonen m.m.
***************'''
Sådär! Har nu beställt tid hos VC via mina sidor på vårdguiden, för provtagning och kontroll. Hoppas jag får gå dit snart och hoppas allt är som det ska alternativt att dom hittar nånting jag kan göra något åt. :-/ La in det jag skrev här så jag kommer ihåg det jag ska framföra när jag får tid..
Kämpar och jobbar på så gott jag orkar, men det känns som det är nånting fel i kroppen, inte "bara" depression. :-/ Dags för en rejäl koll hos Fru Doktor. Har dragit ut på det nog länge nu.
Två tunga dagar.
Det har varit två tunga dagar.
Saknaden kommer och går över dom som stod mig nära. Dom fyra som förlorade kampen mot den jävla fittsjukdomen! Min faster, min pappa, min styvpappa och en nära vän.
Dom jobbiga känslorna sätter igång extra mycket då en vän sitter på dödsbädden av sin mor. Eller satt- rättare sagt. För hennes mamma förlorade också kampen mot cancern, i morse. Och jag ska inte sitta här och tycka synd om mig själv kanske, men det drar upp mycket inom mig och det känns fortfarande som igår, det här med pappa t.ex, fast det är 4 ½ år sen. Jag är en väldigt känslig människa som ni kanske förstår.
Många tycker nog att jag borde kommit över sorgen jag fortfarande känner men det har jag faktiskt inte och kommer nog aldrig göra. Jag kan acceptera att det hänt fast det är svårt och tungt. Jag saknar att kunna ringa pappa (och Tess). Väldigt mycket! Särskilt när jag inte mår bra själv. Som nu.
Har haft en depressiv period i två-tre månader. Inte lust med något. Inte ork. Ingen aptit. Lättirriterad och lättstött. Stressad. Mycket ångest. Haft feber då jag ansträngt mig, som på jobbet.
Förressten- lust att göra saker har jag, men när jag ska göra något så orkar jag inte. Ond spiral. Har haft halsont och varit febrig till och från i över 50 dagar. Det är inte normalt, nej! Jag måste gå till VC och be om blodprover. På rubbet. Det är så svårt också att veta om det är biverkningar av mediciner jag redan har, eller om det är en infektion i kroppen. Fast det är det nog, iaf just för "tillfället". Började känna mig hängig med halsont och feber den 13 april. (kollade almanackan..) och inte återhämtat mig än. Dock vet jag ju att dom inte gör något om man gått sjuk så länge och går till doktorn. Jag kommer knappast få något penicillin eller så. Dom säger ju att om det är virus och gått så länge så kan dom inget göra. Det suger.
Jag får försöka igen. Fast när ska jag hinna/orka gå till doktorn? GAH! Nu är jag uppbokad på jobbet hela tiden känns det som. :/ ÄH! Det löser sig. Så brukar jag tänka... och så drar jag ut på allt i några år till..
Måste bli bättre på att skriva av mig igen. Det lindrar ju ångesten och saker känns bättre för en stund..
Bl..aaahhh.
Förresten saknas det minst en tusing på lönen också då jag inte fått nån sjukersättning tydligen. Har varit fysiskt sjuk två gånger på ett år. Jobbat allt jag tagit på mig förutom att jag blev förkyld och gick hem med feber för en månad sen mitt på lördagen, och var inbokad på ett tiotimmarspass på söndagen. Det känns som dom vill jävlas tillbaka. Dom kanske trodde jag var bakis eller nåt sånt och bara struntade i allt, fast jag faktiskt var riktigt riktigt dålig! Ska jag behöva bråka på dom om det också? Fan, hur svårt ska det vara att göra saker rätt så man får ut den lön man har rätt till?
Pungsvett!
Det får fan i mig vara nog nu!!?
Jag kanske bör skriva av mig. Skriver mest på fejjan nuförtiden. Kanske dumt. Kanske- kanske inte. Många kansken blir det. Deppdag. Så fort jag gör något aktivt så får jag feber. Jobbade med feber i onsdags. Igår jobbade jag supertrött men det funkade. Gud så roligt! Har bunkrat upp med chokladbollar och cola light samt Echinacea. Varit förkyld och febrig i kroppen i en månad nu. Tycker att det fan i mig får vara nog nu! Jobb igen på måndag så jag är iaf ledig i tre hela dagar. Sov länge idag då killen ändå är hos en kompis. Passade på. Ska leta reda på nån bra film på nätet. Och jag borde väl få i mig nån slags middag. Depp blir aldrig bättre direkt när jag ätit dåligt.. Allt känns så jobbigt bara! Orka laga middag!? Nä, en vecka till på all inclusive skulle sitta fint. Slippa tänka på något. Fast jag kände mig mycket stressad av alla ljud där, så det är aldrig riktigt bra med nåt känns det som.
Tänk vad kul det vore med en vardag utan ständig stress inuti! Slippa vara känslig för ljud och ljus. Slippa bli som ett monster när jag ätit för lite eller fel mat. GAAH!!
Men- det finns alltid dom som har det värre..! Får försöka tänka så.
Hejj!..
SUUUG!!
Fan vad t r ö t t jag blir!!! Masar mig iväg med dramaten två stationer bort för att hämta 7 kilo kattmat jag beställt. När jag väl är framme vägrar killen lämna ut det för att Postnord inte skrivit ut hela mitt namn. Får numret till Postnordhelvetet och ringer. Kundtjänst stängde för tre minuter sen. Bara att traska hem igen. För att postkillen inte får lämna ut paketet trots att jag kan bevisa att det är mitt.
En petitess- men när man redan har en deppig dag så känns det så jääävla surt!
En petitess- men när man redan har en deppig dag så känns det så jääävla surt!
Le och det smittar av sig!
Jag log åt en tiggare idag. Han sken upp som en sol när han såg mig. Han pekade på mitt hår och sa shampo nånting. Sen sa han "Please!".. Undrar om han ville ha råd med shampo?
En annan gammal man på ett fik i Högdalen hejdade mig när jag skulle gå därifrån. "Syster?" Huvudvärk". Jag sa att jag inte förstod honom och det gjorde jag inte heller. Då mumlade han något om syster Alina och jag förstod att han måste vara dement..
Tyvärr hade jag inte tid att rota efter några småkronor till "shampo-rumänen" då jag var på språng. Jag förstod inte mannen i högdalen, som högst troligt dravvlade i nattmössan.. Men jag log till båda och jag tog mig tid att byta några ord!
Tänk bara vad ett leende och ett "Hej!" kan göra för en annan människa! Ler man får man leenden tillbaka! (Eller folk som undrar vad fan jag smilar åt.. ;-)) Dagens tanke från mig!
Nu säger jag nattinatt och på återseende
Har sorg idag!..
Mamma berättade just att hon har sorg idag, på telefonen! Hon höll på att börja gråta hörde jag. Jag blev skärrad och tänkte; Nej- vem har dött nu då? Hon svarade; -"Göken har dött!!" Nu sitter jag och googlar på gökur... 
Den här var ju ball- tror dock inte hon skulle uppskatta den... ;-)
Plötsligt händer det!...
Plötsligt händer det- man klarar en bana på Candy Crush som man aldrig trott man nånsin kommer klara under en hel livstid...
