Tio gånger värre än din värsta baksmälla.

Att åka på en resa i 5 dagar gjorde mig sängliggandes i tio dagar efteråt med kallsvettningar, feber, halsont, irritation, agitation, stark utmattning, aptitlöshet, depp. Att jag dessutom planerat in justering av inglasningen på balkongen så dom kom hit två dagar efter jag kommiti hem, vilket resulterade att jag blev tvungen att ta itu med balkongstäd mitt i utmattningen, var extremt dumt tänkt såhär i efterhand. Dagen efter hade jag tid hos min terapeut. Där bröt jag ihop totalt av tröttheten. Grät i en timme. Där fick jag även besked av min "nya" terapeut som jag tycker preciiis lärt känna mig, och som jag precis fått förtroende för, att hon sagt upp sig, så jag kommer måsta få någon ny.. igen.. samt att jag kommer få en ny läkare.. igen... för min har slutat, och den nuvarande som jag krävde att få då jag inte orkade möta ännu någon ny igen i våras, har egentligen bara hand om barn och ungdomsgruppen, så hon har inte tid och det är bäst att få en ny. Nu. Igen. Min terapeut övertygade mig om att hon är jätteduktig och gullig. En läkare från Iran. Som heter Paradise. Det blir säkert bra, men jag frågade och jag vet, detta är ännu en inhyrd läkare, alltså ingen som kommer stanna. Vilket betyder att jag har även henne bara på lånad tid. Vem vet hur länge hon stannar? Ett halvår? Ett år, två år? Okej åter till vad jag kom fram till hos min nu ex terapeut. Jag tog ett beslut, att mitt i allt detta skjuta upp en intervju jag fixat som jag hade för ett jobb jag skulle vilja ha. (Jag skyllde på en kraftig förkylning och vet inte när jag skall ha intervjun. Troligen i början av Juli.. ) Well well.. Tror ingen förstår, som inte själv har problem med just social ångest/fobi och utmattning eller annan svår sjukdom, som har kontakt med läkarvården och FK, vilken enorm kraft det tar att öppna upp sig för nya läkare och terapeuter, för nya handläggare och för nya människor om och om igen. Det tär och det tar. Det kräver en massa energi som jag inte har. Spelar ingen roll hur mycket journaler dom har, det tar tid att lära känna en ny person- vare sig det är en läkare, terapeut eller en vän.. Det är verkligen inte konstigt att jag sitter här med starka utmattningssymtom. År ut och år in. Samma resa. Om igen. Idag är det tre dagar sen midsommarafton. Jag har legat däckad i tre dagar efter att ha haft roligt och festat i några timmar med några få vänner. Så lagom "kul." Nåväl.. Tillbaka. Jag fick tips från min terapeut att försöka "öppna mig direkt" och verkligen tala om hur det ligger till. Att bakom och innanför den här vältaliga tjejen med knallrött hår sitter en mycket sjuk människa. Det är svårt, för det är sån jag är. Utåt. Jag försöker så gott det går att inte visa mig sjuk. Jag sminkar mig aldrig mycket när jag ska på terapi, men jag sminkar mig alltid. Jag går inte ut utan smink. That´s me liksom. Jag har oftast också väldigt lätt för att tala för mig vilket gör det svårt för läkare (och anhöriga) att förstå hur pass sjuk jag är. Att jag försöker så långt det är möjligt (förutom för dom som känner mig väldigt väl) inte visa att jag är så utmattad eller att jag legat hemma och gråtit av sorg över mitt liv, sorgen över min ohälsa, sorgen över att inte orka det alla andra gör. Sorgen över att inte kunna bara planera en resa och njuta, utan över att jag vet hur det går. Alltid. Vad som väntar. Extrem trötthet. Att aldrig få vara frisk nog att må bra. Att känna ork har blivit det svåraste. Att bara ha ett normalt liv existerar inte. Jag orkar inte vara vaken en hel dag längre. Då jag jobbat dom hemska tiotimmarspassen kan ni ju tänka er vilket helvete jag genomlidit varje pass.. Därav sjukskriven nu. Jag orkar verkligen inte längre. Jag kliver upp på eftermiddagen, för jag mår skit på morgonen. Lever på natten, för det är de enda timmarna jag faktiskt känner att jag mår något bättre på. Sen går det ju upp och ner. Ibland har jag bättre dagar, ibland ännu sämre. Ibland går jag upp i varv eller ännu mer och gör jättemycket på en gång, sover väldigt lite och blir totalt utmattad och låg och så fort det skovet är över kommer en extrem trötthet, tio gånger värre än din värsta baksmälla.. Jag vill att folk ska veta- men jag tar oftast på mig "masken".. Den där masken där jag är och verkar vara som vem som helst.. fast det inte är så. För att jag vill. Jag vill inget annat än fungera. Existera. Precis som dig. <3 Jag avslutar här. Jag är inget offer och det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig, jag skriver bara av mig. Det känns lite lättare då för en stund. Och en tanke till alla er andra som går igenom svår sjukdom. K R A M!

RSS 2.0