WhatTheFuck!?

 

 

 

 

Satan också- men jag var tvungen. Har handlat på Groupon igen! Tänkt länge på att skaffa "riktiga" kuddar då jag alltid är så stel i nacke och axlar och tänkt på det här erbjudande varje gång det kommit upp. Nu slog jag till. Det var väl fan också om inte nacken ska må bättre när jag har dom här!?

 

Men gaaah, USCH igen, den här var ju också ruggigt snygg! Vill ha en väska med axelrem som man kan ta av, det tycker jag är praktiskt och det har både den gröna och den här. Schu(h)tzengel heter märket på den här. Jättefina väskor. FAN- nu vill jag ha båda. En röd och en grööön för att jag är så skööön!

 

 

 

 

 

Annars då?

 

 

Så satans lättirriterad och trött. Att gå ut känns bland folk känns skitjobbigt. Efter en stor ansträngning för att ta mig iväg och mitt paket med vitaminerna igår så hade dom skickat tillbaka det- var två dagar för sent ute, dom sa att jag kunde ringa Postservice och be dom skicka tillbaka det- vet inte hur det funkar, om jag får betala frakten igen, men det visar sig väl. Här ska banne mig provas Dvitamin och Bvitamin!

 

 

 

 

..men ack så snygga!

 

Finns på Zalando för endast 1579:-

 

 

 

 

Kroppen får inte i sig D-vitaminer under vintern om man inte pressar i solarium eller ljusrum t.ex. Det rekommenderade dagliga intaget ska vara detta, eller mer, beroende på hur vintertrött/deppig du är...

 

Och vitamin B12 kan minska stress, ångest och depressioner tydligen. Var noga med att kolla upp hur mycket och vad dina vitaminer innehåller. Ofta kan du äta en högre dos än angivet, speciellt på vitamin D!!

 

Nu JÄVLAR ska det här kureras ännu en bokstavskombination jag haft "turen" att få; SAD- Seasonal Affective Disorder- och haft så länge jag kan minnas och det har blivit extremt dåligt sista åren. Och det är precis som det låter förbannat SAD att ha skiten.. Blir sjukligt trött och helt orkeslös med andra ord, går inte att beskriva HUR trött man blir, iaf jag, aggressiv, lättirriterad, får ett enormt kolhydrat och sockersug... 

 

Hoppas på att detta ska hjälpa till på vägen. Höjt mina Concerta nyligen då det hjälper mig under vintern tur nog. Dom senaste två åren har jag iaf orkat leva vintertid, sen jag började åt dom, kämpat varje vinter, innan dess kunde jag sova 20 timmar av 24 varje dag. Då kan ni kanske ana lite vad extrem trötthet innebär? Oerhört handikappande! Dessutom får jag mer ångest och känner av social fobi igen, kan sitta inne flera dagar i rad om jag inte har något jag absolut måste göra, och när jag ska göra nåt är det väldigt svårt för mig att ta mig iväg. :( Så det här är SKITBALLE verkligen!!)

 

Adjöken.

 

 

Vi hittade ett helt fantastiskt erbjudande till Colakli utanför Antalya i Turkiet på 5-stjärnigt med all inclusive. :) Kanske inte skulle kalla det 5-stjärnigt, mer 4-stjärnigt, men maten var god och rummet var fint och bra, förutom sängarna som var det hårdaste vi nånsin provat. Det var riktigt synd om Sandra som nyss opererat sig för diskbråck i nacken, och jag själv har också alltid problem med nacke och axlar, så vi gick runt som stelopererade hela veckan.. ;-) Bäddmadrassen låg på en botten av frigolit, eller nåt liknande material, och nej jag skojar inte. Vilket skämt! Dum som vi var låg vi så hela veckan istället för att be om byte av rum. Vi hade sånt bra läge med balkongen ut mot polen och såg solnedgången vid havet varje dag och tänkte att vi kanske förlorar det om vi byter, så vi stannade kvar trots det onda.

 

I det stora hela var det ändå kanon- även om servicen var sådär då dom flesta pratade ytterst lite engelska.. men vi gjorde oss förstådda ändå. Vi hade väldigt tur med vädret. Veckan innan hade det varit rätt kallt och regnigt/mulet, men vi fick, förutom första och sista dagen, ca 25-30 grader varje dag och molnfritt. Solat och slappat och bara varit på hotellområdet hela tiden, förutom två avstickare till ett litet shoppingcentrum där det fanns fejkväskor, fejkkläder, fejkgrejor överhuvudtaget. Det blev lite tradigt, men vi orkade inte åka nånstans nån av oss och vi var ändå nöjda med "bara" det. Dit promenerade vi på bara 10 minuter och det passade perfekt.

 

Shoppade några handgjorda skålar jag spanat på länge länge. Och en fin tallrik i samma stil. Dessa fina hantverk finns alltid i Grekland också men har aldrig köpt dom då jag varit orolig för att dom ska gå sönder i väskan på vägen hem. Nu slog jag till dock till ett sjukt lågt pris. Jag är grym på att pruta- så res med mig om ni vill ha billig shopping.. ;-) Annars shoppade jag bara tre t-shirtar till M, ett par "adidas"mysbyxor och på taxfree en Coco Mademoiselle deodorantspray och Lancomes ögonmakeuprengöring. Det fick räcka. Målet med denna resa var rekreation och inte shopping och stoj. :) Jo just ja, första dagen när det var lite småkallt tog vi och gjorde en "Hamam" på hotellets spa. Prutade ner det också så dom andra turisterna jag pratade med under veckan blev väldigt sura för att vi fått så bra pris.. hehe.. men EYY liksom- du är utomlands- du måste pruuuta lite!! Dom får skylla sig själva helt enkelt. Där gjorde dom iaf en kroppsrengöring med skrubbvante, skummassage, aromamassage och en lermask i ansiktet på slutet. Två pauser gjordes och vi fick gott Turkiskt äppelthé. Om jag ska säga något negativt om det var det att min massör var otroligt stressad och masserade så fort att jag inte kunde slappna av alls. Kände mig mer stressad när jag gick ut därifrån än innan jag kom in. :( Massören sa hela tiden "Relax relax" och jag svarade helt ärligt att jag inte kunde slappna av när han var så stressad. Det var otroligt mycket turister på hotellet så jag förstår om han kände sig stressad, dock ska det inte gå ut över kunderna. Något positivt med det hela var skummassagen, så underbart skönt. Kändes som dom drog "bomullsmoln" över kroppen. Skithäftig känsla. Hade kunnat lega en timme med bara det och skippat det andra. :)

 

Två kvällar dansade vi lite disco och festade till det. Båda gångerna var impulser och det är då det blir som roligast också.

 

Vi har haft det toppen denna vecka med undantag av lite småsaker, så jag är nöjd. Nu är jag dock otroooligt ofantligt trött- det tar så på krafterna för mig att vara social en vecka och allt vad en resa innebär. Men det var det å andra sidan värt. Inte orkat mig iväg på Iris idag tyvärr, men ska försöka gå dit på onsdag. Drog på mig en förkylning på köpet. Aj aj. Trots att jag drack Echinacea hela veckan så bröt det ut när jag kom hem.

 

Igår gick jag och lade mig 21, vilket sker en gång per år ungefär, då kan ni tänka er hur trött jag är som oftast sitter uppe väldigt länge på kvällarna. ;-)

 

Nåväl. Detta om detta. Bilder kommer senare när jag laddat upp dom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag sa att jag som vanligt undersökt massa själv om mediciner, vitaminer och diverse eftersom att jag inte träffar nån läkare eller har nån läkare.. HINT.. och då berättar hon minsann att vi faktiskt sågs i.. MAJ.. Jag började skratta hånfullt måste jag erkänna och sa- "MAAAAJ"!!! Ja, och det är november nu!??" Ja men det var ju "bara" ett halvår sen svarade hon, hon tyckte att man åtminstone ska träffa sin läkare EN gång per år.. Där ser ni hur jävla galet det är!

 

Inte konstigt att människor tar livet av sig.. Läkarna har inte tid ELLER engagemang för dig, tro aldrig nånsin det.. för då tror du fel.

 

Är man inte insane så blir man.

 

Well ska höja en medicin nu för att se om jag piggnar till lite, så fruktansvärt vintertrött, lättirriterad, överkänslig och aggressiv men kan även ha stunder då jag är tok"glad"- vilket iofs säkerligen handlar mest om att jag skrattar för att jag är övertrött, skratt eller gråt har jag väldigt lätt till nu. För lätt.

 

Nu ska jag duscha och klä på mig och gå till Globen en snabbis på apoteket för att hämta ut mina droger och köpa solskyddskräm. Sen hem igen, tvätta en sista tvätt, käka lite för att senare åka in och hämta Sandra från Östersund...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ledsen och samtidigt arg.

 

Har gråtit i 2 timmar nu, kan inte sluta. Idag begravs min "låtsaspappa" Hans-Jörgen i jorden, det är urnnedsättning i Bräcke minneslund i skrivandets stund. Jag är så trött nu när vintern satt igång att jag inte orkar åka upp. Känner ångest varje dag, den sociala fobin har smygit sig sakta tillbaka, och jag blir lättirriterad, mer deprimerad och aggressiv vissa stunder. Det är som vanligt en skitjobbig mörk period med andra ord.

 

Jag är ledsen att jag inte sa till sköterskan att jag ville säga några ord där när han inte kunde prata. Hade kunnat pratat till honom, han hörde ju men kunde inte prata själv, p.g.a den kraftiga lunginflammationen dom sista dagarna. Vi skulle ses på söndagen när han kom hem ifrån sjukhuset, men han kom aldrig hem igen. Allt gick så fort. Från att blivit cancerfri till att allt spred sig ut i hela kroppen på kanske 2 månader. Dom två sista veckorna urartade det helt och gick oerhört fort när det spred sig i hela kroppen. Han fick även en bakterie som en frisk människa hade klarat av, men som är dödlig för en svårt sjuk människa. Det tog hans sista krafter och han somnade in två dagar innan vi skulle ses. Så jag fick aldrig säga hej då. Ta ett riktigt farväl. Jag skrev ett sms när han åkte in på sjukhuset, då jag kände på mig att det nog är kört för honom. Jag skrev att jag hoppas han snart mår bättre, med varma kramar från mig. Han blev glad för det sa mamma.

 

Jag har känt en ilska och är arg samtidigt som jag är ledsen, eller kanske borde jag säga besviken.. Både på honom och mig själv. Och delvis på mamma och syrran. Förlåt Maria om du läser det här, men jag känner så ibland. Ni säger att jag borde hört av mig till honom, att jag borde träffat honom i julas när han ville. Men det beslutet jag fattade då var att inte träffas på grund av alla omständigheter och förtvivlan senaste åren. Mitt eget mående påverkade till 100%. Han kunde faktiskt också tagit upp luren och ringt mig! Det är inte bara mitt fel att vi inte hördes av. Det kan jag känna ledsamhet över. Besvikelse. Känt mig mindre värd än min syster och mamma. Han ringde dom ofta och umgicks nu sista året igen, efter en tuff skilsmässa med sin förra fru. Han mådde väldigt dåligt i det förhållandet då hon var riktigt mentalt sjuk och labil och manipulerade honom till max. Men han ringde inte mig trots att jag också var/är sjuk. En del anser nog inte att psykisk sjukdom går att jämföra med fysisk- enligt mig känns det värre. Att ha levt med djupa depressioner en större del av mitt vuxna liv, är inte heller en dans på rosor. Det är ett helvete det med, därför känner jag sorg och besvikelse att han svek oss för 6 år sedan när han gifte om sig och sa till mig och min syster att han "hade en ny familj nu". Min andra pappa försvann, han dog. Vi har inte pratat sen jag fyllde 30.

 

Dom sista åren har dödsfall avlöst varandra.

 

 

Min faster. Det sista jag såg av henne när hon pratade med mig på msn, var ett stort stort uppsvullet ansikte, hon såg praktiskt taget ut som en vitblek fotboll. Pappa blev väldigt ledsen såklart, vem skulle inte vara ledsen när ens syster går bort, och det påverkade också mycket mitt mående negativt. Är mina nära ledsna så blir jag ledsen. Min faster var en väldigt härlig prick, hon har alltid inspirerat mig.  Konstnärlig, glad och skämtade jämt jämt jämt. Duktig på olika hantverk. Väldigt omtänksam när vi var små och pysslade alltid om mig och syster innan hon fick ett eget barn som naturligtvis tog upp hennes egna liv och framtid.

Busig skulle jag vilja kalla henne- och där var vi lika, hon, pappa och jag. Gjorde alltid massa hyss!! Vi pratade mycket i telefonen sista året att man ska ta tillvara på varje dag och göra det bästa av det man har. Som sagt så inspirerade hon mig när bådde hon och jag mådde dåligt och under min barndomstid. Hon var en sån som alltid spred glädje runt om sig. Gav positiv energi.

 

Min pappa gick bort ett år senare. Det jag såg under hans sjukdomsår var hur han magrade kraftigt, hur gulsoten tog över hans hud, hur han somnade under en juldagsmiddag medans syrran kokade kaffe. Han var så borta och snurrig, nästan som dement. Upprepade allt han sa flera gånger för han glömde att han redan sagt det. När jag sa "Sov Gott" sista gången på sjukhuset var han snurrig och yr. Borta från verkligheten. Vägde säkert 15 kilo mindre än mig. Han var som Ewa- faster- alltid glad och energisk och fick mig att skratta. Busig och rolig. Väldigt speciell och påhittig. Han var en väldig djurvän vilket jag också är och han var den lugna i min släkt. Sällan jag bråkat med honom under åren. En del diskussioner javisst, men aldrig bråk. Jag kommer alltid minnas honom för det engagemang och allt roligt vi hittade på under sommarloven. Egna lekar kom han på med egna namn. T.e.x "Superstar. Olika grenar med olika poäng och tipsrunda runt hans "naturstig" runt gården. Den som vann vann alltid något finurligt konstigt billigt pris. Han var väldigt snål ärligt talat. Men det har ju också sin charm ibland. Att gå på auktion var en av hans stora intressen. Att köpa fyndlådor för 5 kronor med allt möjligt jävla rat. En riktig samlare på gott och ont. Väldigt systematisk, mycket saker men alltid med fina välskrivna etiketter på alltifrån videoband till saltgurkeburkar. Pärmar till allting. Undra om han var lite autistisk? Ingen aning, men allt hade sin plats när han var ung och frisk. Han älskade falukorv och korv med bröd- jag också. Det har jag ärvt från honom tror jag. Jag minns hur jag rastlöst längtade under varje auktion till den kommande pausen när vi köpte korv med bröd och apelsinfestis. Dom där festisarna som var trekantiga på den tiden. Eller en Portello. En Champis slank också ner då och då, eller en krusbärsdricka. Han filmade och fotade också mycket. Det var alltid roligt att titta på gamla videos av oss själva. Jag var en riktig linslus som passade på att toka mig framför kameran jämt. Ja, det finns så mycket att skriva om pappa att jag skulle kunna hålla på i en evighet.

 

 

Min vän Tess gick bort, ett halvår efter pappa. Hon kämpade och kämpade genom sin sista tuffa tid. En starkare människa tror jag aldrig jag har träffat. Ödmjuk och energisk. Alltid glad, iaf utåt. Levnadsglad och framåt. Ärlig och rak. Ett ljus i mörkret! Jag har skrivit så mycket om Tess och ni vet redan det mesta. Hon betydde väldigt mycket för mig, hon förstod mig och stöttade mig än hur sjuk hon var. Ja, ni vet redan, om ni läst förut vilken sorg jag känt och fortfarande känner över hennes bortgång.

 

Och nu Hans-Jörgen. Min låtsaspappa. Åter igen en i familjen som drabbades av cancer med dödlig utgång. Jag orkade inte träffa honom i julas, jag orkade inte se en nära till utan hår, mager, blek, som var hög på morfin och svag av cellgifter. Mitt psyke klarade inte mer. Jag sa det till mamma, och jag hoppas hon framförde det, att jag ville men inte orkade. Vill minnas honom som han såg ut när han var frisk. Vill inte ha ännu en hemsk bild i mitt huvud, jag har haft för mycket skit omkring mig och i mitt eget liv. Jag prioriterade mig själv för en gångs skull, det gjorde jag, och det slaget får jag ta. Det svåra är att acceptera mitt val. Att jag valde att börja läka mig själv. Orkade inte mentalt. Det var det enda rätta. Så än hur mycket jag ville klarade jag inte av att se en levande död ännu en gång.

 

Thats why.

 

 

Minnena av honom är också många och fina. Det skriver jag om en annan dag. Nu har jag tömt ut mina känslor och behöver vila en stund. Skönt att skriva av sig. Att skriva är min bästa terapi, det hjälper mig mycket för att läka.