Det här är jag- med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Jag behöver skriva av mig, fast jag orkar inte. Bra va!?
Lovade mig själv att vila till och med söndag då jag ska jobba tiotimmarspass och går på penicillin. Bli av med infektionen i kroppen och ta det lite lugnt. Tror ni jag höll mitt löfte till mig själv? Svar; Nej! Jobbet hade en akut sjukskrivning idag så dom hörde av sig vid 14;30, så jag drog på jobbet mellan 16-22. Var så sugen på att jobba då jag inte jobbat sen i lördags. Det är så roligt och väldigt givande, samtidigt som det känns som det tar mer än det ger, och min kropp protesterar hej vilt med både eksem och feberkänsla.. Fan också. Fuck! Jag älskar att jobba med det jag gör, fast schemat är mer och mer späckat och långtifrån så lugnt som då jag började. Nu är det insatser hela tiden och det ringer konstant nån av de 14 boende som behöver stöd/hjälp. Jag får en väldig uppskattning för det jag gör och är populär bland brukarna, dock har det sitt pris. Tankarna kommer och går. Klarar jag av det här? Borde jag ha ett jobb 4 timmar per dag fem dagar i veckan istället? Och svaret vet jag redan, men ignorerar, för att jag älskar det jag gör..
Framtiden får utvisa.
Jag kör på. Går in i väggen, igen, fast jag faktiskt inte ens tagit mig upp därifrån.. Ibland hatar jag livet. Eller oftast känner jag så. Det är tragiskt men det är sanningen. Tyvärr. Fast när jag är på jobbet älskar jag det. Mestadels.
Ge och ta. Få och ge. Eller hur var det? Får smaka på gammal ost?
Just nu skulle jag bara vilja ha en ost i kylskåpet, så förbannat sugen. Men inte finns nån ost, och inte finns nån ork eller lust att gå och handla. Jag är trött.
Ryck upp mig själv nu! Försöker, men halkar tillbaka. Om och om igen. Önskar så fruktansvärt ibland att jag var född i en annan icke så komplicerad kropp. En frisk kropp! Utan depressioner och utan supertoppar- bara va "normal" för en dag. Fast jag vet inte vad det innebär. Det måste va förbannat tråkigt det med?! Well- det är bara att försöka acceptera att det här är jag, med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Lovade mig själv att vila till och med söndag då jag ska jobba tiotimmarspass och går på penicillin. Bli av med infektionen i kroppen och ta det lite lugnt. Tror ni jag höll mitt löfte till mig själv? Svar; Nej! Jobbet hade en akut sjukskrivning idag så dom hörde av sig vid 14;30, så jag drog på jobbet mellan 16-22. Var så sugen på att jobba då jag inte jobbat sen i lördags. Det är så roligt och väldigt givande, samtidigt som det känns som det tar mer än det ger, och min kropp protesterar hej vilt med både eksem och feberkänsla.. Fan också. Fuck! Jag älskar att jobba med det jag gör, fast schemat är mer och mer späckat och långtifrån så lugnt som då jag började. Nu är det insatser hela tiden och det ringer konstant nån av de 14 boende som behöver stöd/hjälp. Jag får en väldig uppskattning för det jag gör och är populär bland brukarna, dock har det sitt pris. Tankarna kommer och går. Klarar jag av det här? Borde jag ha ett jobb 4 timmar per dag fem dagar i veckan istället? Och svaret vet jag redan, men ignorerar, för att jag älskar det jag gör..
Framtiden får utvisa.
Jag kör på. Går in i väggen, igen, fast jag faktiskt inte ens tagit mig upp därifrån.. Ibland hatar jag livet. Eller oftast känner jag så. Det är tragiskt men det är sanningen. Tyvärr. Fast när jag är på jobbet älskar jag det. Mestadels.
Ge och ta. Få och ge. Eller hur var det? Får smaka på gammal ost?
Just nu skulle jag bara vilja ha en ost i kylskåpet, så förbannat sugen. Men inte finns nån ost, och inte finns nån ork eller lust att gå och handla. Jag är trött.
Ryck upp mig själv nu! Försöker, men halkar tillbaka. Om och om igen. Önskar så fruktansvärt ibland att jag var född i en annan icke så komplicerad kropp. En frisk kropp! Utan depressioner och utan supertoppar- bara va "normal" för en dag. Fast jag vet inte vad det innebär. Det måste va förbannat tråkigt det med?! Well- det är bara att försöka acceptera att det här är jag, med toppar och dalar och berg utav bara helvetet att bestiga!
Kommentarer
Trackback
