Det kallas livet.
Livet går upp och ner. Senaste veckorna har det varit ner- tyvärr. Tänkte Februari skulle bli en bra månad, men det är nog en av dom värsta vintermånaderna. Precis på gränsen till vår. Åh vad jag längtar efter våren.
Blir glad när jag hör vårfåglarna kvittra. Dom har faktiskt kvittrat till och från sen i December. Klimatförändringar deluxe it is.
Dagarna just nu är en kamp. Har schema för hela Februari, det är väl den enda fördelen. Kan planera in saker de dagar jag är ledig- om jag får ork vill säga. Orken finns sällan där. Tyvärr- igen.. Fikar med vänner ibland, annars sitter jag mest hemma och tittar på nån IQ-befriad serie. Städar, tvättar. Ja ni vet, det kallas typ livet!?
Bara en sån sak som att åka till IKEA. Vill men har inte orken att ta mig dit. Allt känns som ett enda stort projekt. Jag får tänka att jag har det som jobb nån dag.. Att jag får lön för att åka dit. Då kanske det funkar.. Vill ut och promenera, men samma där. Orken sätter stopp. Och kanske motivationen. För det är ju inte superviktigt att åka till IKEA direkt. Har inte varit där på två år. Skulle vilja prova sängar, såvida jag inte köper den jag hittade förut på Jysk. Kolla efter lite nytt till hemmet. Sånt både ger och tar energi. Promenaderna har skitit sig sen i november. Fast går till och från jobbet åtminstone, det är ju 2,5 km nånting fram och tillbaka. Sen går jag mycket på jobbet. En dag så hade jag på runkeeper från att jag gick hemifrån tills jag kom hem igen efter ett tiotimmarspass, och det blev 10km. Nu hajar ni att jag är trött när jag kommer hem va? Så det har känts som att det får räcka. Jag ska vara nöjd att jag jobbar överhuvudtaget och tar mig dit. Men har svårt att tänka så. Tänker på nederlagen mest.. Får jobba på det. På mig själv. Att ta hand om och pusha mig själv. Ge mig själv positiv kritik. Det ska jag bli bättre på! Japp!
Idag har jag iaf haft en mestadels lugn och skön dag på jobbet. Ledig två dagar sen jobb på måndag igen.
