WhatTheFuck!?

Har tjatat och fick dom äntligen utskrivna, igen av min nya läkare. Provade en gång förut. Hade 25 tabletter i ett år, dom hade ingen effekt. Så nej, jag har inga som helst missbruksproblem eller tendenser att vilja bruka dom i dumt syfte så att säga. (Det är ju alltid därför läkare ogillar att skriva ut benzopreparat och inte gör det i "onödan" helst..) Well, efter övertalning och att han nog väldigt tydligt såg min hypomani så fick jag utskrivet. Det jag minns från några år sen är att jag tyckte dom sög.. Då och nu så skulle jag ta vid behov, max 3 i v e c k a n.. Och precis som då säger jag bara- Ha ha, vilket skämt!! Känner absolut n a d a på en tablett. Tog två plus 6 st 5mg Theralen för över en timme sen. Känner en ynka ynka lite pytteliten lugnande effekt. Jag visste det! Här har jag tjatat till mig dom jävla lugnande i onödan! 

 

Jag vill ha 10mg stesolid! Hallå -jag är hypoman! Eller nåt annat jävla skit! Vad fan kan dom inte lyssna på mig för. Tror dom att jag ljuger? Jag har inga som helst tendenser till missbruk, kommer aldrig ha, och det tycker jag att jag har bevisat genom att jag inte ens åt 25 tabletter Oxascand under ett helt ÅR.... Är väldigt måttlig med alkoholen också. Dricker kanske en max två gånger i månaden. Okej under sommaren, då mår jag bättre och tycker det är gött med några öl, men jag dricker väldigt sällan överlag då jag vet att det bara förvärrar både Adhdn/Depression/Ångest och trötthet. Det är väl skönt nångång ibland att bli lite småfull, men som sagt. Trött på alkohol av vissa skäl... (de i släkten/anhöriga som har alkoproblem) (Ni är säkerligen jävligt less på att läsa vid det här laget, men det skiter jag i! Skriiver just när jag är såhär och det är jävligt skönt att skriva av sig- som en slags terapi. Det lindrar både oron, rastlösheten och ångestpåslag. Dock även utmattande och stressande också- att skriva eller prata mycket. Känner ett tvång liksom.

 

Visserligen frågade läkaren förra veckan när jag var där om jag behövde något som "tar ner mig"- men jag vet faktiskt inte vad man får en sån gång, förutom att han förklarade att om jag skulle åka in på sjukhuset skulle jag kanske få 140mg nånting Theralen, dvs det är TJUGO-TRETTIO tabletter i den styrkan jag tar. Då tar jag kanske som mest 4st om jag är väldigt rastlös/ångestladdad/orolig... och nu vid hypomani har jag fått ta 8st Theralen, 4st Atarax + 40mg Inderal.. För mig är det sjukt stora mängder!! Han kallade min dos för "bebisdos".Så Nu förstår ni att jag också hajjade till! Att shit vilka mängder lugnande du måste få om du är manisk och blir inlagd då!?....  Jag svarade att det är under kontroll. (Vilket det är- men är ändå orolig för att det faktiskt k a n eller kommer övergå i mani eller psykos om jag utsätter mig för mycket stress- vilket jag gjort med oregelbundet arbete, allt på en gång, etc, som kan utlösa det- och det är jag inte det minsta sugen på, och jag börjar bli jäävligt trött efter typ 20 dagar med det här. Inser att det varat längre än vad jag trott. Ser på mitt flöde på FB och här i bloggen när jag drar iväg lite. Det är såklart även min ADHDsida som pockar på, jag är inte alltid hypoman bara för att jag skriver mycket. Men när det börjar bli 15 inlägg per dag är det ju åt det ohälsosammare hållet. Samma om jag sitter och chattar överdrivet mycket med sju olika kompisar, lagar mat samtidigt, tvättar, upp och ner ur soffan konstant.. Ja, ni hajjar.. Inte hälsosamt, och efter en sån här period blir jag- om det nu går?- ännu tröttare än vad jag är i vanliga fall. Inte så konstigt visserligen...Vilken jävla fittsjukdom jag har! o c h min mamma har!.. Så tro inte att det liv vi lever är så lätt att leva..och ha respekt för det jag berättar och gör inte narr av mig!)

 

Well, för att fortsätta dravvla; Jag har aldrig blivit tvungen att lägga in mig själv på sjukhuset (psyket) och har aldrig "tagit ner mig själv" med något starkare. Så jag kände att jag kör på miljarder Theralen, Atarax och några Inderal istället.  När min läkare upptäckte att jag var manisk, då jag fick göra utredning för både Adhdn och Bipolär sjukdom, och när själv upptäckte det för första gången för ca 6 år sen så kunde jag inte ens sova på Zolpidem (stilnoct) under nätterna. Pratade totalt oavbrutet under en 7dagars Egyptenresa. Då var jag manisk! Stackars Jeanette som jag åkte med. Fy faaan vad uttröttande för henne. Jag kunde inte ligga och sola. La mig ner, satte mig upp, la mig ner, pratade, fick ingen som helst ro, shoppade hej vilt.. osv.. Då fick jag Flunitrazepam till natten att sova på. Dom går ur kroppen först efter 7 timmar, och Zolpi går ur efter 3-4. Det funkade. Och jag började med Lamotrigin. Numer får jag såna biverkninigar av dom. Började med dom i måndags igen, i brist på annat, och jag har klarat jobba och humöret är inte lika svajjigt, m e n, jag får utslag i ansiktet,på halsen, bröstet m.m. i hårbotten, dels av Lamotriginet, dels kommer det när jag jobbar, stressar. Sen får jag en jävla huvudvärk och blir tröttare. Så jag vet inte vad jag kan prova istället. Känns som jag gjort alla kombos man kan göra snart. Googlar, forskar, läser- och tack gode gud för det!! Hade jag inte gjort det själv hade jag inte levt idag- that´s the fact! Har suttit och väntat på min läkartid (bara andra gången jag skulle träffa min nya läkare) i t v å månader, och mått skit! Först depression i några månader och nu hypoman. Förberett mig med mindmaps, för att kunna gå igenom medicinerna och visa vad jag gjort för ändringar etc. Det enda vi kommer fram till är att jag ska prova Oxascand igen, och vi klargör vilka nya recept jag behöver. Det jag begärt är att vi måste prata om mina mediciner. OCH sen hade jag hoppats på att läkaren insett själv att han behöver lära känna mig för att kunna vara mig till bäst hjälp. Jag ber då om en ny tid, för tiden går fort, och jag tycker inte jag ens hunnit nämna hälften, dvs hur jag skulle vilja ha hjälp. Få förslag om medicinbyten eller nånting nytt som kan hjälpa mig. Då säger han; "Två månader"! Du får ta det med Eva (som är min terapeut)!! Jag säger att jag har väntat i TVÅ månader på den här fucking jävla tiden och att jag vill ha en ny tid direkt!! Nej, jag får gå med min behandlare och boka in en ny tid. Som jag alltså fick- i JANUARI! Fattar ni att man känner sig hjälplös- maktlös!? Och att man verkligen vill avsluta sitt liv ännu mera, om man nu hade haft dom tankarna- och det har nog alla med kronisk trötthet och djupa depressioner!? Usch! Jag blir ledsen, arg, besviken! Han har frågat mig vart jag skriver, jag har svarat på min blogg, Facebook, chattar m.m. och jag tror fan i mig att jag ska ta och skriva ut det här och några inlägg till, så får han läsa själv hur jag känner och mår! 

 

Jag bytte läkare för att jag skulle få m e r hjälp och att jag skulle kunna få tid att reda ut min medicin och få lite nya idéer. Då fick jag en kvinna jag hann gå till tre gånger. Hann preciiis börja lära känna henne, sen blev hon själv sjukskriven. Och det är ju inget jag kan göra något åt. Så är det. Tog mod till mig och gick till den nya, han jag nu alltså träffat 2X40 minuter- knappt. Jag började gråta inom loppet av tio minuter. Orkade inte ens förklara. Jag orkar inte! Jag vet inte hur många läkare jag dragit samma historia för och då har jag även social fobi. Tycker det är jättejobbigt att gå till läkaren, terapeuten, till vårdcentral osv. Jag sa att; "Du får fråga vad du vill veta!" Det har tagit ett år nästan från att jag fick min nya kvinnliga läkare, och redan då måddde skit med sjukt mycket biverkningar! Och den första läkaren- henne sa jag till att jag mådde så dåligt att jag hade självmordstankar varje dag. Vad sa hon? Jo att det är semestertider nu. Hon nämnde inte ens att jag skulle ringa akutläkare. Förstå mig rätt- men det ä r inte lätt att vara sjuk för man måste vara frisk för att orka... Han, den nya, har inte föreslagit ett byte till något annat. Ingenting. För vi har ju inte hunnit och det är just därför jag vill ha en ny tid om nån vecka igen!! Men nä.. Om två månader. Till! Hallå! Jag kanske inte ens finns här om två månader- förstår du? Sist fick jag verkligen tjata mig till att han ens skulle kopiera och ta emot mina papper om blodproven jag tagit på VC. Bad honom att kolla om dom tagit leverprover- nämnde han något om det nu? Nix. Nope. Nada. Hade vi hunnnit gå igenom allt nu- nix. Nope. Nada! Men fatta då varför jag ber om en ny tid d i r e k t!!? Jag behöver gå igenom mina mediciner, biverkningar grundligt! Det är liksom inte c-vitaminbrus jag äter.. Och jag går inte här och har gått hos psyk i tio år pga ingenting!!

 

Han skämtar mycket, det gillar jag, men hallå- SE MIG! Förstår du hur sjuk jag faktiskt är här inuti? Jag vill ha hjälp! Och samma till min terapeut. Jag skriker på hjälp- ändå avbokas mina tider, dom blir inställda för att hon ska ha jouren och jag vet inte vad.

 

Samma var det innan med Ola- som satt och petade öronvax och snorkusar och sprätte iväg. Norrlänningen jag slösade flera år på i terapi med. Tyckte han var skön och diggade han först. Men seriöst? Sitta och peta sig själv i näsan och öronen och sprätta iväg och knappt kolla på mig när vi pratar. Det är fan så jag borde anmält honom! När jag tänker på det i efterhand. Han har jobbat XX antal år för länge. Noll engagemang! Och det är hundra procent sant. Jag är ingen oärlig person! Han som struntade i att jag "inte orkat läsa" mer än fem sidor i min bok om social fobi, (för att jag har adhd och sjukt svårt att fokusera på att läsa böcker, särskilt i den stressade situation jag var i). Vet ni vad han sa? "Jo, att då avslutar vi nog här för dagen"! Efter en kvart.

 

 

(Jag hade då precis mist både min pappa och en nära vän i cancer, och min faster. Som om jag inte behövde mina 45 minuter i terapi. Trodde han det var roligt för mig att komma dit? Att utsätta mig för en lokal, med en jävla massa psykfall, precis som mig, för att få noll respons och hjälp? Trodde han jag gjorde det för att jag inite hade något bättre för mig som sjukskriven? Föreslog han en enda gång att vi skulle ha nån slags kristerapi, eller sorgbearbetning? Nej. Det kom jag att tänka på härom dagen. Är det något jag skulle behövt så är det sorgbearbetning.!! Det är nu fem år sen pappa gick bort, och ett halvår efter det dog Tess. Jag hade då sett tre stycken nära anhöriga insjukna, bli likbleka, svaga och höga på morfin för att sen tyna bort till 40 kilo och dö framför mina ögon. Sen dog min styvpappa, som jag inte hade haft kontakt med på fem år. Och bara det var en stor sorg i sig. Att jag inte hann säga hej då. Och jag har inte hunnit bearbeta något av det- fortfarande- speciellt mycket- egentligen. För sorgen kom flera år efteråt. När jag minskade på mina mediciner pga biverkningar kom också alla känslor tillbaka. Jag blev en person igen- inte bara en mumie som var nerdrogad på högsta dosen av all psykofarmaka. Jag grät inte ens på min pappas begravning. Det kom efteråt.

 

Eller att den första brukaren jag jobbade med också insjuknade i cancer. Det är liksom väldigt laddat för mig, och det med pappa och min vän m.m. nämnde jag också vid ett flertal tillfällen till min nuvarande terapeut Eva. Angående att jag mist väldigt många anhöriga och att jag behöver bearbeta det. Hon föreslog livslinjen, andra gången vi sågs. Satte upp ett papper på sin white board, och sa att vi skulle gå igenom mitt liv, steg för steg. Äntligen tänkte jag. Äntligen nån som kommer ta sig tid för mig. Trodde jag... Vi gjorde det, det tog två gånger. Sen ansåg hon att jag berättat klart om hela mitt liv när jag ifrågasatte- "Vadå- var vi klara nu"? Jag minns att jag specifikt sa att jag ville och tror jag behöver prata om de som gått bort! Att det var det som kändes mest jobbigt för stunden. Jo, berättade gjorde jag, tio minuter. Eller talade om snarare vad som hänt och grät mig igenom terapin. Varför förstår inte nån som hävdar att hon jobbat inom psykvården i tjugo (?) år och kan allt så himla mycket, att jag behöver bearbeta min sorg? Min sorg över min pappa, över min vän.. Sorg! Suckar och hänvisar mig till beroendeenheten, då jag även mått mycket dåligt pga medberoende ända från tio års ålder med en psykiskt sjuk mamma som skåpsöp så fort hon var ledig. Som fick manier och depressioner och låg på köksgolvet med sån "hjärtklappning" som hon kallade det. (Vilket jag under mitt vuxna liv förstått var svår ångest och min mamma började dricka och blev beroende när hon blev hypoman.). Jag växte upp med hennes alkoholproblem, sen min pojkvän. Men ändå känner jag att min terapeut bara vill bli av med mig. Det känner jag fortfarande. Gång på gång. "Men Sara. Men Sara." Suckar hon. Hänvisat mig till grupper mot ångest trots att jag berättat att jag har social fobi och väldigt svårt för sånt. Och hade extra svårt för det eftersom jag då var heltidssjukskriven sen många år tillbaka p.g.a sorg/depression/utmattning mestadels. Totalt isolerat mig i mitt eget hem. Kunde vänta tre dagar med att gå på Ica. Höll mig inne. Höll masken för alla andra. Hon föreslog en KBT-grupp för oss med Adhd som jag ville gå, men inte just då, för jag hade för svår fobi samt att det var under vintern när jag mådde som sämst. Vad hände med den gruppen? Jag skulle stå först i kö för att börja nu i höst. Varför har hon inte informerat mig om det? 

 

 

 

Tillbaka till Ola- min norrländska terapeut. KBT-psykolog snarare, som jag väntat på att få, för att jag krävt just en KBTpsykolog. Väntade väl några månader.. (Läs; I onödan..) Fick jag KBT? Nej- inte en enda gång. Den enda hemläxa jag fick var då där, vi tog upp min sociala fobi, och jag rekommenderades att köpa en bok jag skulle läsa. Inget upplägg typ, läs ett avsnitt så går vi igenom och du får uppgifter du skall utföra i vardagen. KBT. Nej, bara för att jag inte läst det vi kommit överens om så skulle vi avsluta den terapitid jag hade. Som jag betalat för och väntat på att få prata av mig i. Exakt sjutton minuter satt jag där. Vad är kompetensen undrar jag? Varför jobbar han med det han gör? Gör ditt jobb för fan! En jävla slöfock som går dit för att få sin lön, utan att engagera sig. Verkligen "engagerad" terapeut? Han, Ola, hade samma frågor varje gång. "Hur går det med maten?" "Vad äter du för mediciner nu?" Men- alltså varför antecknar du om du sen aldrig tar fram  och går tillbaka till dina noteringar om mig och journalför dom, överhuvudtaget?? Varför ödslade jag nästan tre år hos honom? Jo, för jag hade ingen ork att kräva någon ny. Jag kände skuld. Vad skulle han tro om mig. Hur ska jag våga säga eller få fram till honom att jag inte vill ha nån "terapi" av honom längre, för det gav mig absolut ingenting egentligen. Hur ska en som är svårt sjuk och deprimerad kunna säga ifrån? En som är i det underläge jag var då!? 

 

(Jag blir så förbannad så nu skriver jag verkligen av mig riktig rejält! Och ingen, allra minst min nuvarande terapeut, verkar förstå mig- eller ha den kunskapen om varken ADHD eller Bipolär sjukdom!?) Varför har jag dig som terapeut?

 

För att nämna ett exempel; Berättade att jag får såna allvarliga utbrott ibland, att jag på riktigt funderat på att göra något riktigt riktigt dumt mot min kille. Jag använde ordet d ö d a om vi säger så.. Vad säger hon? "Ja, men Sara- du kan ju faktiskt inte räkna in dina bråk med din kille i det här"? Eh- kan jag inte?? Jag har fått såna aggressiva utbrott att jag inte känner igen mig själv. Jag blir RÄDD för mig själv! På riktigt!! Är det inte något FEL då? Något allvarligt fel? Svar; Jo Eva- det är det. Jag har en svår kronisk sjukdom och ett funktionshinder! Man kanske bör vidarebefordra och hälsa läkaren att jag nog bör få en tid snart igen och kolla på mina mediciner, biverkningar etc, vilket jag gjort själv och jag upptäckte ju att jag blev extra labil av mina noradrenalintabletter t.ex.. Därför minskade jag, och sista veckan nu tog jag bort dom helt förutom dom dagar jag jobbat, då jag behöver det uppiggande för att orka!.

 

Alltså jag blir förtvivlad! Och jag vet inte vad jag ska göra ärligt talat. Ska jag lägga min tid och mitt liv på att försöka få terapi/hjälp så vill jag ha någon som verkligen är kunnig inom Adhd och bipolär sjukdom, och speciellt den kombinationen, då det är en av dom tio tyngsta man kan ha, enligt Urban Södergren, som var den bästa psykiater jag nånsin haft!

 

Han tog sig tid att lära känna mig! Gå in på djupet! Vågade låta mig prova fram mediciner, lyssnade på mig framför allt och tog IN vad jag sa om mitt mående. Men, han har blivit privat nu. Jag som var heltidssjukskriven, och nu sjukskriven till 50% lever ju inte direkt på några rika marker om man säger så... Så jag har inte haft råd, eller inte valt att lägga de pengar jag har kvar efter min pappa och styvpappa, på läkarkostnader (jävligt dumt nog inser jag nu...!! Det räcker med att jag köper medicin och går på terapi/läkarbesök för 3300:- per år, sen utöver det lägger jag mycket pengar på hälsokost. Saker som jag forskat fram själv, och provat mig fram till, som hjälper mot depression/adhd t.ex omega 3, B 50 och starka starka D3 under vinterhalvåret mot min trötthet och labilitet. Osv. De få pengar jag hade kvar av existensminimum kanske gick åt till att köpa nåt extra till katterna.. Lite god mat. Hade inte nåt intresse eller lust med så mycket heller pga depressionen- men ni förstår var jag vill komma. En vanlig person med sjukpenning har inte råd att ens köpa ett SL-kort nuförtiden! Allra minst att gå på läkarbesök som kostar 1000kr per gång.. 

 

Åter till det om att "ta ner mig själv". Förstod inte riktigt läkaren vad jag skulle få isf, och kändes väldigt stressad för han hela tiden bara vill avsluta läkarmötet, jag väntat på och betalat för, och tackade nej för att jag inte har den kunskapen och tagit ner mig själv nångång. Eller jo det har jag nog- fast jag inte gjort det med nån speciell rekommendation hur och hur mycket som jag kan ta av dom lugnande jag har. De icke beroendeframkallande alltså. Löjliga Atarax, eller på senare år Theralendjävulen.. som jag för övrigt gått upp tre kilo av på två veckor när jag ätit dem varje dag. Sen vill jag ju äta så lite beroendeframkallande medicin som möjligt och det räcker med en zolpidem varje natt. Så jag har varit så inställd på att jag inte får något starkare, då min första läkare på Årsta Vantörs psykiatriska specialistmottagning meddelade direkt att "flunitrazepam skriver vi inte ut här!"

 

Som den egna "läkare" jag är för mig själv så började jag käka Lamotrigin igen i måndags i lägsta dosen och hoppas på att slippa "ta ner mig" med hjälp av något starkare, fast nu tror jag det är dags att ringa honom imorgon -om jag inte sover hela dagen -vilket det är stor risk för (om jag har "tur")annars gör jag som inatt- vaknar direkt när sömnisen gått ur efter tre timmar. :-( Jobbade tiotimmarspass igår 11-21, la mig kl 01 och vaknade kl 4.. Började kl 7 och var på jobbet till 17, sen hämtade jag paket, handlade och cyklade hem och väl hemma har jag inte kunnat sitta still speciellt många minuter förrän senaste tre timmarna. Dock sitter jag och skriver/surfar konstant och det blir enormt utmattade samtidigt som du är superstressad inuti. Svårt att förklara särskilt eftersom jag har det jag har kombinerat med vinterdepression.... GAAAAH! Jobbet har dock gått hyfsat lätt och utan större problem. Förutom att jag är grymt trött då jag drog igång storstäd av en boendes köksluckor igår i över två timmar och kakel m.m. och idag på service städade jag och gjorde fint och haft svårt att få ro när jag jobbat sent och sen kommer hem..Svårt att varva ner när jag väl kommit igång. 

 

 Nu ser ni kanske worst case scenario framför er, med Sara ståendes på en köksstol på jobbet hos en boende, skurandes igengrodda skåpsluckor. M e n det är skillnad på hypomani och mani. Jag har inte svävat i det blå som en galning denna gång, men tillräckligt för att ta ut mig helt energimässigt. Och får svårare att fokusera, minnesstörningar etc. Svårt att vara tyst. Haft det under kontroll ändå när jag jobbat. Det är värre närjag kommer hem. Sitter framför datorn. Upp och ner. Ner och upp. Glömmer bort att äta under en hel dag eller är så uppe i varv att jag ser något att pyssla med och plocka undan istället...

 

 

 

Nå väl. Detta om detta. Nu har jag skrivit i flera timmar och jag är mycket lugnare. Håller på somna framför datorn och får koncentrera mig på att få fingersättningen att fungera när jag skriver...

 

Vi hörs! Om ni läst allt så har ni fått lite inblick i en sjuk persons värld och hur samhället behandlar en..