Bring it on din jävel!
Alltså jag håller allvarligt på att få ett riktigt nervsammanbrott!! Och NEJ det här är inte självömkan!
Så här dåligt som jag mått sista 2 veckorna har jag nog inte mått sen Tess dog. Bara gråter, gråter och gråter. Är så trött och irriterad. Får utbrott för ingenting. Den nya medicinen verkar inte verka, antingen får jag byta tillbaka, byta igen eller så får jag stå ut en vecka till eller två.
Står i ett vägskäl. Vad jag ska göra i livet. Vad jag ska göra med mitt förhållande. Hur jag vill leva och vad jag kan förändra för att nå mitt mål att börja jobba igen och hitta mening med livet igen. Ingenting fungerar just nu och jag är så oerhört ledsen. Sovit otroligt dåligt i flera veckor, ätit dåligt och när jag ätit har jag ätit skit. Mycket socker. Senaste dagarna har jag dock skärpt mig och ätit grönsaker, fett och proteiner, det mår jag bäst av. Mina omega 3 har jag hämtat ut också, prenumererar och får dom var tredje månad. Dom får jag bättre koncentration av.
Det är så mycket jag skulle vilja göra, men allt börjar kännas hopplöst. Det är bakslag på bakslag bakom varje hörn. När kan nånting nånsin gå bra? Inte bara för mig, utan även för min syster och andra nära jag bryr mig om. Man vill finnas där för så många, och det tar sån otrolig energi. Att hjälpa andra. Det är terapi för mig själv också samtidigt. Men nu är det hög tid att jag tar hand om mig själv. Jag måste lyssna på min kropp, och jag gjorde det nyss. Sa ifrån, sa att jag behöver tid och att jag behöver vara själv. Något jag inte kan förklara på ett sätt, det är bara så faktiskt ser ut. Jag mår inte bra. Skulle behöva koppla bort allt. Telefon, dator och bara lära mig meditera och finna ro. All stress. Och som jag och min syster pratade om idag så ter sig stress väldigt olika från person till person såklart. Men för mig med adhd så har jag en ständig stress inombords. Yttre påverkan är t.ex höga ljud, stora folksamlingar, när det ringer, messar och chattas samtidigt som jag också har tv:n på. Det här är faktorer jag kan påverka. Och jag ska påverka dom.
Dock undrar man hur länge ska man orka? Blir livet ljust igen?
Och jag blir arg- jag blir så jävla förbannad! Varför ska jag ha fittiga jävla psykiska diagnoser, problem och skit? Leva i depressioner och knapra piller. Sitta instängd i min gråa vardag. Bli så skygg att jag har problem att ens möta människor på gatan och "hellre" stannar inne flera dagar i rad.
Varför?
Har aldrig trott på gud, kommer aldrig göra, och säger bara; kom fram din jävel om du finns!? På något sätt är jag som mamma och tror på ödet. Det som händer ska hända av någon anledning. Det har en mening. Kanske just det att man ändå blir starkare av alla erfarenheter och prövningar man går igenom? Är jag drabbad bara för att jag är en vårdande person? Som i vanliga fall jobbar med sånt och älskar det? Eller är det bara bullshit det här med ödet? Något jag inbillat mig. Äh, jag får nog ta och avveckla den tanken också.
Det är bara jag som kan påverka mitt eget liv till det bättre. Mina val, min livsstil och min egen handling. Även om det i praktiken låter lätt, är det verkligen inte det. Man måste våga gå vidare, våga bli frisk också för att vinna. Ta viktiga beslut. Att våga sätta sig själv framför att hela tiden vara tillgänglig för alla andra! Vad vinner jag på att finnas till för andra 24/7? Inte min egen hälsa och framtid iaf. Inte just nu. Jag har iaf turen att ha så underbara vänner, som oftast har överseende med mitt mående och mina svängningar upp och ner. Dom som är äkta stannar kvar och det har ju visat sig genom livet. Även där har jag självklart gjort aktiva val, precis som med allting annat. Människor har kommit och gått. Vissa stannar kvar för evigt. Det jag ville komma fram till var att dom som står mig nära bör veta, vet och ska veta hur jag funkar. Dom närmaste gör också det och tar inte illa upp när jag behöver vara ifred och kanske inte orkar ringa.
Orkar inte förklara mer, inte för nån- det tar för mycket energi. Energi jag inte har. T.ex för min mamma.. ett typiskt exempel. Min arbetsterapeut räknade ut att jag har en energinivå som ligger på 10% jämfört med friska människor som har så gott som 100%. Men nog tjatat om det.
Nä, jag säger bara till dig Gud eller vad/vem fan som kryper runt i buskarna och skriver biblar;
-Bring it on din jävel! Ge mig mer skit- gör det! Du ska nog fan se att jag klarar mig!.. Reser mig upp ännu en gång.
Kommentarer
Postat av: Cindy
Jag tror på dig! Och jag finns alltid kvar. Kram
Svar:
SarisLeopardis
Postat av: Sandy
Det är bra! Det är dags att du tänker på dig i första hand... Vet att det är svårt eftersom vi är otroligt lika på den fronten. Men du ska se att allt blir vad der ska och att allt händer av en anledning. En anledning som kanske inte är så självklar just nu, men som så småningom kommer att visa sig. Stor kram och stå på dig, du fixar det här! With a little help from your friends.. :-)
Svar:
SarisLeopardis
Postat av: Saris Leopardis Her Self
Tack gummor! Man ser inte mina svar knappt märker jag, när jag skriver svar från bloggen. :(
Trackback
