Vad vill DU lägga din energi på?

Det här med Iris har väckt mycket tankar, eller rivit upp tankar igen snarare. Viktiga tankar!

Vem man vill ha i sitt liv, vem man vill lägga energi på och vem man träffar som kanske tar mer energi än vad man får tillbaka och vad det ger en.

Just nu umgås jag ju inte med så många men dom jag umgås med mår jag bra av. Finns kanske vissa undantag, men det vill jag inte gå in på här dock. Vi ger och tar av varandra känner jag. Vi kan skratta och gråta ihop, prata problem och ibland bara prata strunt. Precis som det ska va!

Något jag saknar vissa dagar är fler "vänner" eller bekanta i kanske samma situation som mig. Alla andra friska jobbar såklart och man ses väldigt sällan. Har inte världens ork att ses men en gång i veckan känns lite lite ibland. Saknar att ha någon att bara ta en kaffe med, sätta sig i en park med, gå en kort promenad på söder och så, bara små "vardagliga" saker. Det blir lätt så efter så lång tid som sjukskriven. Jag har isolerat mig totalt, har bara kvar några få vänner då jag inte orkat ta itu med att lära känna nya även om jag haft många "förfrågningar" genom åren. Men när man inte orkar så orkar man inte, och livet går vidare.

Skaffar jag jobb framöver kommer ju automatiskt jobbarkompisar med på köpet och då har jag inte samma behov av att träffa människor då jag är trött efter jobbet, och jag får inte den här känslan av ensamhet som nu. Ofta känner jag mig oerhört ensam faktiskt. Det är en jobbig känsla.

Från att ha haft jobb, jobbat med att hjälpa andra människor till och från i hela mitt liv, inom service, och verkligen känt att jag gjort något bra under dagen och fått någon annan att må bra, till att sitta ensam hela dagarna, det är en påtaglig skillnad, stor skillnad. Och Jag mår så bra när jag får bry mig om folk, jag behöver det. Jag behöver finnas för någon och jag behöver känna mig behövd. Dom allra flesta jobb har varit sådana där jag kommit hem och känner att jag haft en givande dag, både gett och fått så mycket tillbaka. Det kan ha handlat om att jag tagit ut en "boende" (en person som bor på en gruppbostad) och käkat middag ute, eller hjälpt den handla eller som när jag t.ex klippte en persons hår och slingade och fixade. Engagemang! Man får så mycket för "så litet", men för dom är det jag tycker "litet" mycket!

För dom människor jag jobbat med/för är också oftast väldigt ensamma personer i grund och botten, dom behöver någon som bryr sig mer än som bara personal, dom behöver bolla känslor och tankar, värderingar och livet i allmänhet och inte bara ha personal som följer ett schema, tvättar, städar och basics. Utan personal som också ser just den personen, vad denne gillar och kan tänka sig in i och engagera sig i dennes fritid när dennes arbetsdag är över. Dom behöver också någon som lyssnar på dom, att höras och också bli förstådda!

En sån person/personal var jag- eller är jag snarare. En engagerad vårdare. Jag gör det som ska göras men bryr mig också om mer än bara ett schema. Mycket humor lägger jag in och det uppskattas alltid. Saker blir så mycket lättare också att genomföra med t.ex utvecklingsstörda eller människor med handikapp överlag om man skämtar till det en smula.. Allvarlig och bestämd måste man ofta vara men det behöver inte betyda att man blir tråkig och "jobbig" utan att man kan försöka ta det på deras nivå istället så dom inte känner sig trängda och att saker och ting blir till måsten. (Det vet jag ju själv, om nån vill att jag ska städa och tjatar på mig, då vill jag ju absolut inte städa!)

Jag saknar jobbet på gruppbostad enormt mycket. Jag kände mig behövd. Jag kände mig omtyckt. Jag gillar att hjälpa människor och dom boende gillade mig.

Skillnaden är nu att jag varit tvungen att ta hand om mig själv ett tag och det är inte lika lätt vill jag lova! Jag vet hur jag fungerar, jag vet hur jag ska göra vissa saker och vad jag kanske måste och kan förändra i framtiden, men det är så svårt och det tar sån tid att genomföra. För det man är inlärd är man inlärd, det sitter där som berg. Och att ändra sin syn på sig själv, självkänsla, är väldigt svårt! Självförtroende har jag gott om som ni kanske märkt, angående jobb och så, men som sagt, självkänslan är en annan sak.

Jag skulle vilja fortsätta att gå någon slags mindfulness-kurs. Har bara hunnit haft mindfulness 2 gånger nu tror jag på Iris, tyvärr. Det är bra att få lite "verktyg", att öva sig på saker och att rannsaka sig själv och ifrågasätta sig själv (och andra). Vad som är värt något här i livet!? Jag menar att man går in på djupet i sig själv och rotar lite mer än vad lite kallsnack hos en psykolog gör.

Har inte träffat nån bra psykolog tyvärr som engagerat sig och förstått. Jo- en gång- en tjej som utbildade sig till psykolog, hon var bara 28 år och jag själv var kanske 30, ingen har förstått mig så bra som hon gjorde. Hon var insatt och engagerad, mycket, och det är det som är problemet ofta med vård/omsorg, man gör sitt jobb på rutin och glömmer att verkligen lära känna individen man jobbar med/för när man jobbat i kanske 20 år inom samma yrke. Någon som utbildar sig är nyfiken, tycker det är roligt och spännande att ta sig an en ny människa och bryr sig på ett annat sätt. Det är iaf min erfarenhet. Och samma sak när jag jobbat med andra vårdare som kanske jobbat på samma ställe i 15 år, det blir rutin för dom, och det är såklart naturligt, men det känns som att många bara jobbar för att få sina pengar, går hem, går tillbaka nästa dag och så rullar det på år ut och år in. Få människor jobbar med något dom verkligen brinner för och engagerar sig i! Allt för få!

Jag vill ha ett sånt jobb! Ett där jag utvecklas, där jag ger och får tillbaka. Där jag känner mig behövd om omtyckt och kan hjälpa andra. Då mår jag som bäst. Där jag får visa mitt engagemang igen!

Vad framtiden nu har att utvisa det visar sig. Ska på avstämningsmöte nästa vecka med Af och handledaren jag haft på Iris. Ska fråga om ett projekt som ligger nära Liljeholmen. Tydligen lite samma sak som det här, du kan göra alltifrån yoga till konstnärliga grejor och allt anpassas efter din egen arbetsförmåga och energinivå. Dessutom har dom kontakt med din läkare också och du får personlig coachning.

Ja ja, den som lever får se vad som händer.

Det här blev lite huller om buller och jag kom säkert av mig och in på andra trådar och hipp som happ, men jag tror ni förstår vart jag vill komma.. eller inte.. ;-) haha..





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0