Jag ÄR inte värdelös för att jag inte klarar av saker! Jag rår inte för mitt mående!
Förra veckan var en helvetesvecka med migränliknande huvudvärk i 5 dagar, förkylning och en satans allergi som kommer vara i en månad nu antar jag, som förra året. Har ett träd precis utanför balkongen som jag är allergisk mot tråkigt nog och bara jag har öppet en liten stund blir jag toksnorig, nyser konstant och det kliar som satan i ögon och hals. Härom dagen vaknade jag och fick jordens allergiattack och fick oerhört svårt att andas. Letade fram en tre år gammal inhalator som tur nog funkade. Vet inte hur det påverkar kroppen när man använder gamla läkemedel men det var tur jag hade den, kändes ärligt talat som att jag skulle måsta åka in på sjukhuset annars, och det vill jag ju inte i "onödan" direkt. Jag är tyvärr en sån som avskyr allt vad läkare heter och sitter hemma ända tills det blir något akut, vilket det sällan blir, som tur är.
Har en remiss jag fick för 1½ år sedan som fortfarande hänger på kylskåpet. Blodprov jag borde gjort pronto, men har inte orkat mig iväg för för att göra järnprov (som är galet viktigt) så måste man ta provet före 10 på morgonen, vilket jag inte klarat av att ta mig iväg på. Då kanske ni förstår vilka igångsättningssvårigheter jag har!?.... Jag skäms, för mig själv, för att om jag har järnbrist så påverkar det ju mycket av mitt mående, men har inte tagit mig iväg fast jag tänkt på det varje dag. Är vaken på nätterna och sover på dagarna och där har vi anledningen..
Imorgon ska jag vara hos läkaren och min nuvarande psykolog (som jag ska byta ut och som jag inte träffat sen i december...) kl 10. Har funderingar på att gå iväg och göra blodproven innan när jag ändå måste ta mig upp tidigt, om nu remissen fortfarande gäller efter så länge, men tror det kommer urarta då jag säkerligen är ute i sista minuten som vanligt och "fördröjer" tiden så att jag går 5 minuter innan läkartiden.. Psykiatriska Mottagningen ligger här vid Globen så det är väldigt bra! Blodprovet måste jag dock göra på Dalens sjukhus, vilket iofs inte är långt egentligen, men kl 9 på morgonen är allt långt och jobbigt, även det lilla minsta. :-(
Åh vad jag önskar att jag var en morgonmänniska- ni anar inte! Tänk vad skönt att få må bra under dagen, lapa sol och bara ta in ljuset, men jag mår som bäst från middagstid, under kvällen och natten. Men that´s life och jag får leva med det. Det finns ju värre saker antar jag..
----------
Till något annat; Just nu känner jag en jävla skuld, då min syster vill att jag ska åka till jämtland i helgen och hjälpa till på pappas gård innan vi ska sälja det, skuld för att jag inte klarar det just nu. Det är bara så tyvärr. Jag måste vara ärlig mot mig själv och henne. Jag kan inte förklara det vettigt för det låter löjligt att säga att "aktiviteter" 3 dagar i rad denna vecka gör mig enormt trött och då menar jag enormt! Det är oerhört krävande att gå på kursen och även om det är 2 timmar "bara" varje gång så är jag så mentalt utmattad efteråt, kroppsligt också, och det säger verkligen en del och förklarar hur låg energinivå jag verkligen har, att jag orkar extremt lite, men för mig är det ändå ett stort framsteg att överhuvudtaget gå dit och medverka när jag orkar! Så jag tänker inte känna skuld, fast jag hela tiden dras till dom tankarna, men jag måste tänka om. Nu är det så här, jag kämpar på så gott det går(!!) och jag är inte värdelös för att jag inte orkar ta mig till tåget, åka 120 mil fram och tillbaka plus 20 mil med bil sen till pappa, efter 3 dagar med kurs och läkarmöte. Jag är inte det. Jag ÄR inte det. Vet inte vad jag ska göra för att återgälda min syster som fått göra mycket. Vet inte. Jag vill självklart hjälpa till, men jag sitter i Stockholm, varit sjukskriven i 3½ år och inte jobbat på 4 år nu. Det är oerhört svårt att "komma igång" igen- med allt. Med allt som verkar självklart för den som är frisk med mer energi.
Men det går iaf framåt, och det tänker jag vara nöjd med trots att jag känner stora skuldkänslor och att jag är värdelös som inte klarar att åka upp just nu. Det får vänta helt enkelt eller så får syrran köra på själv, jag kan liksom inte erbjuda nåt mer förräns kursen är klar och jag vet vad som händer härnäst.
Jag är ledsen för det. Men försök att inte döma mig. Försök förstå. Jag kan inte förklara på något annat sätt. Jag kan inte förändra mitt leverne på 2 månader, efter 4 år i ett svart hål, det funkar inte även om jag vill...!
