Att må dåligt är ingen lek..

Igår:

Efter att ha sovit oroligt i 3 timmar och snoozat i en, masade jag mig upp jävligt ofrivilligt 20 minuter innan jag var tvungen att gå för att åka till Huddinge fucking Sjukhus. Planen var såklart att gå upp 1 timme innan, men den funkade inte så bra, då jag somnade strax före halv fem- insåg jag nu- hade varit inne på FB kl 4 den morgonen.. Så jag var sjukt trött såklart som ni förstår. (När är jag å andra sidan inte trött? Trött jämt!)

Jävligt ångestfylld och orolig men samtidigt förhoppningsfull, att saker kommer börja bli bättre snart, kommer jag in på sjukhuset, otroligt stressad, nyvaken och hypoman (manisk "light"). Hittar självklart inte det första jag gör, då sjukhuset är så jäkla stort, men kommer iaf "bara" 3minuter för sent, anmäler mig i receptionen och får strax gå in till sköterskan. Hon är helt okej, men jag är sjuukt uppe i varv, utan frukost, så jag frågar om jag får dricka min Naturdiet samtidigt som hon ställer massa frågor.. Nyvaken som fan- ja, jag behöver tyvärr minst 2 timmar när jag kliver upp för att känna mig någorlunda "vaken".

Iaf- som sagt- hon kändes helt okej och jag sitter väl och besvarar samma frågor i 45 minuter som jag just fyllt i på en bunt papper jag hade med mig dit och som jag fyllt i många många gånger förut i livet.. Sen går vi vidare till ett annat rum där jag får träffa en läkare, en tjej/kvinna jag INTE gillade. Där fortsätter allt, jag får börja om för hundrade gången i mitt liv och berätta om mig själv, lite om min barndom och vad som besvärar mig.. Jag bad dom frågande att läsa journalen!!?? men hon tyckte såklart jag skulle berätta igen med egna ord (vilket iofs är bra) MEN känns jävligt påfrestande efter 3 timmars sömn, stressad och labil som fan. Jag berättar, jobbigt, men ett måste, och sen så började hon ställa frågor i närmare TVÅ timmar... Till slut, efter samma frågor tusen gånger om, så gott som samma som både på pappren OCH som sköterskan ställt innan i 45 minuter höll jag seriöst på att få ett riktigt aggressivt utbrott!! Kändes inte som hon LYSSNADE för fem öre vad jag precis sagt, att jag varit med om ett sexuellt övergrepp, att min faster gick bort, att min pappa är döende och att en av mina närmaste vänner just fått cancer och ligger i ett rum bredvid plus att jag just gjort slut med min pojkvän..

Jag höll på bli galen, och det kändes snarare som hon utdömde mig än bedömde mig, och hon höll inte fokus ALLS på det jag sa eller antecknade tillräckligt, för jag fick upprepa samma saker, som t-ex att min pappa är döende XX antal gånger.. Att jag så gott som aldrig känt mig lycklig här i livet, inte senaste 12 åren iaf. Min uppväxt med en mamma med alkoholproblem och psykiska problem..

Jag fick inget som helst förtroende för henne och blev mer och mer arg kände jag. Kände mig så jävla utdömd och faktiskt illa bemött, även om jag är labil och stressad/aggressiv nu så är det hon som är läkaren och inte jag. JAG fick FRÅGAN varför MIN läkare INTE gjort en adhd-utredning, varför inte HAN tagit itu med det, för NEJ dom var inte alls specialiserade på det, dom är specialiserade på Bipolär sjukdom typ 1.. Jag förklarade att min läkare är privat och inte har resurser eller psykologer och att han vill att jag ska få rätt hjälp av ett specialist-team, men hon fortsatte att döma mig för vad min läkare inte gjort... ?? EH?? HALLÅ!? Hon påpekade också att hon absolut inte heller skriver ut Flunitrazepam, när jag berättade vilka olika läkemedel jag använder, och ifrågasatte om jag inte visste att det är beroendeframkallande.. Jag svarade då att "min läkare säger"... osv........

Asså JÄVLA kärring!!

Kan ni hajja att jag höll på smälla av?
Kändes som jag ville slå henne, riktigt riktigt hårt och skrika nåntingt jävligt jävligt dumt....
Här har jag gått och mått dåligt, väldigt dåligt, sen i juni, och jag och min nuvarande läkare har så gott som insett att det är adhd och bipolär sjukdom, och han remitterade mig dit för att jag skulle få specialisthjälp.. Dom ifrågasatte alltså MIG för vad min läkare skriver ut och gör.

 Jag påpekade flera flera gånger både för sköterskan och läkaren att min psykiater skickat 3 remisser varav 2 AKUT-remisser + ringt när jag varit med och bara blivit bortkopplad.... när dom sa att "vi har sett din remiss".. men neej oh neeej dom struntade fullkomligt i att jag väntat i ett halvår och skyllde bara ifrån sig och sa att det är långa väntetider... Vi har fått en remiss... Jävla nollor.

Hela eftermiddagen och idag har mina tankar bara varit att jag inte vill leva det här jävla skitlivet. När inte ens läkare förstår eller verkar vilja hjälpa mig- eller läkare- hon sa sig också vara psykiater, vilket jag faktiskt högst betvivlar(!!) Hon kunde ju ingenting om psykiska sjukdomar annat än bipolär verkar det som, hon verkade inte heller känna till att adhd och bipolär ofta går in i varandra.. och att många lider av en kombination av båda. Hon satt bara och stirrade jättekonstigt på mig när jag sa att det verkligen blev för mkt för mitt huvud med alla dessa frågor frågor frågor, vilket betyder som sagt att hon inte har ett dugg jävla koll på vilka problem man kan ha med koncentration och uppmärksamhet. På mina papper stod att det skall vara en paus i mitten, men dom sa inget om nån paus- trots att jag blev mer och mer aggressiv, trött och riktigt utmattad mentalt- och jag sa flera gånger att "det blir för mycket nu" och jag fick fråga vad hon frågade till slut.. "Ja det är mycket nu men bara några frågor till..." INGEN som helst medkänsla från läkarens sida. Väldigt nonchalant! Jag kände mig bara till besvär ärligt talat!

Det kändes som jag skulle kunna slå ner henne- eller rättare sagt- VILLE slå ner henne, slå hårt i väggen och be henne dra åt helvete bara!!!


Sen sa hon att frågeformulären är avklarade, att hon skulle skicka med mig en bunt hem, för att skriva i om ännu mer olika saker, ang adhd m.m.. och att jag helst skulle göra det så snart som möjligt, vilket kändes jättebra för då går det kanske undan lite...... MM HEJ!! VISST sån tur fick jag inte.... Hon frågade om jag har en tid hos min nuvarande läkare, och jag svarade att jag tror jag har det om en vecka och då säger hon;

-Ja för jag ska vara tjänstledig nu i FEM VECKOR.....

Jag kände mig så jävla hjälplös, men var så jäkla utmattad och svag psykiskt att jag glömde att ifrågasätta detta. Ska jag behöva vänta så länge när jag väntat i ett halvår redan och hon just hört min historia, då borde hon väl istället lämnat över till en annan läkare så det skyndar på lite???? Hon frågade inte heller på något sätt och vis, trots att det står i alla mina remisser min nuvarande läkare skickat, att jag behöver nån att prata med, om jag behöver en tid hos nån av deras psykologer.. TACK så jävla mkt.

Helt förvirrad, mentalt utmattad, aggressiv men lättad att det var klart- gick jag ut i väntrummet medans dom fick "överlägga"... Jag hade nästan somnat när dom kom dit- helt "glada och trevliga" helt plötsligt och gav mig en bunt med papper som dom lovat och en ny tid.. Jag tog pappret och sa tack, sen så frågade läkaren om jag såg datumet- 14 APRIL?

14 april sa jag, kl 11? Finns det ingen annan tid?

Nej, det är ju bra om du försöker komma upp och komma på förmiddagen.................... GAH vad jag ville be dom dra åt helvete ännu en gång. Såklart det fanns en senare tid, men dom ville inte ge mig det. Jag kan förstå "välviljan" men dom måste väl förstå (??) att utan nån som helst hjälp innan nästa gång jag ska dit- psykologtid-så har jag bara ett läkarebesök hos min doktor, och så ger dom mig en morgontid igen trots att dom suttit och sett mig i mitt dåliga skick i 3 timmar under morgontid- jag blir så jääävla förbannad på deras okunskap och bristen på förståelse!

Jag vill vända dygnet, jag vill ta mig upp, men som jag också hade förklarat för henne alldeles nyss innan, trots sömntabletter så sitter jag uppe på nätterna för jag inte kan sova, för jag mår någorlunda BRA på natten, men SKIT på dagen och för att när jag lägger mig kommer all ORO inför allting... OCh för att på kvällen/natten är den enda tiden jag får nånting gjort hemma som att t.e.x diska och städa undan m.m. just nu...  Men det hade hon inte heller nån som helst förståelse för; att jag kunde äta sömntabletter men INTe klarade vända dygnet.

VA FAN TROR DU JAG SITTER HÄR FÖR EGENTLIGEN?? VAD FAN TROR DU JAG GÖR HÄR????
JAG SÖKER HJÄLP!!!!!!!!!!

Alltså jag blir bara arg när jag skriver om det här, men samtidigt skönt att få ur mig skiten..!! För skit är vad livet är och att skriva är min enda terapi så länge jag inte har nån annan terapi. Och mina underbara vänner som stöttar mig just nu- främst CINDY och OLA som fått lyssna på mina problem- tack åter igen för att ni finns!!

Iallafall så kollade jag igenom papprena och häftena "i morse" kl 15:30, efter att ha sovit/vilat 15,5 timmar och det är väl ungefär en 300 frågor till-nej jag skojjar inte-om inte mer- jag ska besvara och skicka dit, plus att jag ska skicka papper hem som mamma ska fylla i hur jag var från åldern 5-15 år ca 200 frågor.. YIPPIEEE- hon sa att hon inte säkert kommer ihåg allting, vilket jag kan förstå då det är snart 28 år sen jag var 5år- men när hon ser frågorna kan hon säkert komma ihåg delvis iaf..


--------

Okej tillbaka till igår. Efter mitt långa läkarbesök kom Cindy till sjukhuset och vi kollade runt lite efter något att köpa till Tess som vi skulle hälsa på. Jag ringer Tess som låter riktigt svag, fått massa blod och dropp, och hon tyckte det var en bra idé att vi käkade först och kommer om ett tag.. Så jag och Cindy gick och käkade ett bra tag på en pizzeria utanför, sen kollade vi igen efter presenter, och stötte på Tess son och mamma som också skulle dit. Vi skulle då skynda oss lite så vi hann före dom och träffa Tess ifred så att säga, men då hade hon redan fått oväntat besök av 3st, så vi väntade utanför. Och innan vi ens såg dom, och kom närmare rummet höll det på brista för mig så jag var tvungen att vänta och stanna till flera gånger, höll verkligen på att börja tokgråta- ja det är för mycket just nu och jag var sjukt trött av mitt eget läkarbesök och klockan närmade sig 16, så jag hade varit på sjukhuset i 7 timmar.. Sen fick jag ångest, tänkte på pappa, faster, cancer, döden och en massa jobbiga tankar som snurrat länge i huvudet, allt blev så påtagligt när jag kom in och började gå förbi sjukhus-salarna och se sjuka männniskor.. Tänkte bara tillbaka på min faster som just gått bort och min pappa som är på väg och att vi nu skulle träffa stackars Tess, som är lika gammal som mig, som fått svår cancer. när jag kom in i Tess rum till slut så brast det, jag kunde inte hålla emot, började gråta och vände mig om, kände mig så jävla vek som började gråta när hon ligger där halvt uppsprättad och opererad med stomipåsar och fysiskt o psykiskt svag.

Men som jag försökt förklara många gånger till mina anhöriga som ändå inte förstår- psykiskt sjukdom är inget att leka med, jag mår minst lika dåligt som en person med cancer, om inte värre!! Men det förstår ingen, för nej, det är inte livshotande tror dom, men det är just vad det är.

Igår och idag har jag mått så dåligt så jag fått självmordstankar igen, riktigt starka sådana. Jag måste söka upp en bra terapeut/psykolog nu, annars orkar jag inte mer.  

******************

Jag avslutar med detta. Orkar inte skriva mer nu. Ni som läser det här brukar förstå iaf och ha medkänsla.

Fy fan vilken otroligt påfrestande dag igår och idag var!!  





Kommentarer
Postat av: Johanna

Fy för vården när dom håller på swå här, inte undra på att folk mår sämre och sämre och att vissa tillsist ger upp och skiter i att söka vård, är super att du kämpar på för din rätt att må bra, är ju som en rättighet alla ska ha tycker ju jag då.

2010-02-13 @ 11:16:59
Postat av: wolf

Ja du vännen, livet är ingen lek..Det går upp o ner, Och händer det något så kommer allt på en gång..Jag vet hur det är att må så dåligt så man bara vill försvina, har sj varit där och även försökt...Men det löser inget..Man måste hitta sig sj på nyt och hitta saker som betyder något i livet..Du vet var jag fins när du vill, vilken tid som hälst...Kram//David

2010-02-14 @ 17:58:59
URL: http://wolf77.bloggagartis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0