Förresten
Men alla är vi olika och tur är väl det! Det passar inte mig överhuvudtaget att jobba på samma jobb alltför länge, såvida jag inte trivs superbra och känner att det ger mig nånting tillbaka- ja förutom en rutten lön då.. men det har nog med min adhd/bipolär att göra eller vad fan jag har/får för diagnos. Det är vanligt att vi flackar runt och aldrig "trivs" riktigt och söker nya ställen ofta.. varför vet jag inte riktigt, kanske för att vi är rastlösa, och kanske för att vi ofta kommer ihop oss med psykopat-chefer och andra anställda.
Antingen gillar man oss eller så hatar man oss.. Så e det tycker jag.
Jag läste klart "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" igår, en bok om en sån där "lyckad" människa som lider av det bipolära joxet. Den beskrevs med att man i början skulle känna igen sig, alla är ju lite maniska till och från, men sen skulle man se skillnaden på vanliga manier och såna diagnostiserade människor lider av. Men jag vet inte. Jag tror fortfarande att jag har svårt att känna med dem (henne i boken). Jag fann henne fantastisk i hennes maniska perioder, då hon blev mer än lyckad med allt hon företog sig, och sen blev jag ändå arg på hennes sätt när hon var i den deprimerande fasen...
ETT; mani kan vara "härligt" när du är själv, du kan känna lyckorus men samtidigt bli så uppspelt och hyperaktiv att du inte vet vart du ska ta vägen.. vilket resulterar i handskakningar, hjärtklappning, superspeedat tal, går inte för andra att få en syl i vädret när jag pratar, irritabel, aggressiv.. m.m m.m Jag måste gå på lugnande nu när jag är manisk, och skulle du inte ha lugnande då är risken stor att du hamnar på akutpsyk med en psykos vilket jag var välDIgt nära nu i vintras efter Egytenresan och att ha sett min döende far+att min faster dog.. TVÅ; depression är djup depression ofta innehållandes hjälplöshets- och självmordstankar och TRE bipolär sjukdom önskar jag ingen på denna jord... Det är inte något lätt att handskas med och medicinerna är Heavy minst sagt.. :-/ Att du inte förstår helt- förstår jag för du måste uppleva det själv för att förstå... men att du blir "arg" över hennes beteenden, bli inte det, vi rår inte för det, det är hjärnan som spökar för oss.. Sen är det väldigt väldigt vanligt med adhd/bipolär i kombination... Vilket gör skiten ännu tyngre och svårare som det är högst troligt för mig....
He he näedå! Fast jag jobbar inte där nu, jag jobbar på Maxi vet du väl. Fast jag saknar gemenskapen på Pirren och att ALLA jobbade överallt och tillsammans. Vi var som en stor familj som gjorde saker tillsammans även på fritiden. Det var ju inte riktigt så när du jobbade. Sista åren var guld och jag vet många av oss gamla Pirrejobbare som tycker så. Sen är det ju det här med lönen och fast anställning som gör att man blir kvar. Vet inte om jag vill ha lägre lön och vikariat. Jag pratade med Jimmy om det här att det borde vara både lättare att avskeda folk och lättare att få anställning. Då skulle inte folk bli så spyless på sina jobb och få ett mer varierat liv, samtidigt som chefer får lättare att hitta folk som passar för jobbet. Just nu strävar jag efter andra mål i livet än jobb, men man vet aldrig vad som händer.
JA jo jag vet att du jobbar på Maxi, men det är ju Ica det också, var så jag menade så du inte skulle ta illa upp. jo jag tycker vi hade rätt bra gemenskap på den tiden jag jobbade också, men inte som du beskriver nej, var nog mest dom på golvet som umgicks.. och vi i kassan som tjattrade.. ;-) Men har inte matpiraten stängt igen?? och har inte samma människor fortsatt till mAxi, eller har många slutat?
och ja vad du strävar efter är en annan sak än vad jag strävar efter just nu, såklart, men den här bloggen handlar om mig ju! =)
"hon jobbar nämligen fortfarande på den ica-affär jag började på" Det var den meningen jag svarade på. Pirren är nedlagd och jag vet inte om det finns planer på att göra något där. Vi hade nån brain-storming om att ha after work/nattklubb där ha ha. Alla från Pirren har börjat på Maxi, men vi var ju bara ca 25st och nu är vi väl mellan 75-90st skulle jag tro. Rätt skönt att slippa söka nytt jobb (vi behövde inte söka till Maxi) när man har småbarn, men planer för framtiden finns ju ändå.
Kram
