Dagens känslor.
Det är nog första gången jag är nöjd över Försäkringskassans hanterande och agerande angående min sjukskrivning. Har en handläggare som känns otroligt förstående, är väldigt trevlig och mina pengar kommer in imorgon som dom ska. Hon har kontaktat min läkare och han henne, dom har ringt om varandra tydligen, men inte för att hon hade tvivel på om jag har rätt till sjukpenning, utan mest för att höra hur det går för mig med allting. Nu ringde hon mig skyddat, lämnade meddelande och jag ringde upp efter ett djupt andetag. Det är aldrig roligt att ha med myndigheter att göra och jag skulle kunna göra vad som helst för att få må bra, bli pigg och få ett utvecklande bra jobb. Provar mediciner hit och dit, hit och dit. Nya sömntabletter, och väntar fortfarande på nån slags kontakt med Affektiva i Huddinge. Men ingenting händer, och därför händer det inte så mycket inom mig heller. Same old, same old.
Den där arbetsintervjun jag så gärna ville gå på, blev det inget av, för jag kände sån stark ångest, social fobi att jag inte klarade av att ta mig iväg. Att möta andras blickar vissa dagar, "bara" det ger mig svettningar, hjärtklappning och huvudvärk. Begravningen av mormor gick inte heller, jag orkade inte helt enkelt, orkade inte möta släkten och spela glad och normal..
Många tänker nog att det bara är att åka om man vill- tro mig- det är mycket jag vill men inte klarar av, och som jag sagt så många gånger är det inget jag rår för. Jag har bett om terapi, jag har bett om hjälp i 6 år, nu först börjar det hända saker, och jag har gjort allt själv, mitt i hela min förvirring och i mitt troliga funktionshinder, adhd och i min bipolära sjukdom vilket vi är XX% säker på att jag har. För det är ett hinder i ens liv, när man inte ens har anat, vetat att jag haft det sen födseln, jag måste lära känna mig själv igen. Lära mig att leva med det, och att försöka få min omgivning att förstå. Det är det jag kämpar mest med. Depression på depression, denna hjälplöshet, trötthet, ensamhet, hyper eller hypo-aktivitet.. Jag känner inte så många som förstår, men jag älskar verkligen dom vänner som försöker, och som accepterar mig för den jag är fullt ut utan att försöka skuldbelägga mig, för ja, jag känner ofta en skamlig skuld över hur jag är ibland, det finns en stämpel på hur man skall vara, och jag är inte den.
Nej nu får jag tårar i ögonen, vill inte gråta, men det är på väg.
Jag skakar just nu efter samtalet och efter det jag har skrivit. Obehaglig känsla. Det blir alltid sån otrolig ångest inför och efter såna samtal, att undra, att förklara och sällan känna sig förstådd, men det kändes bra ändå. Otrolig lättnad- varit så orolig att jag inte ska få pengar inför julen, och bara julen i sig är en jobbig men mysig högtid som jag både längtar efter och bävar inför. Jag längtar efter att få träffa mamma, pappa, syster, barnen och allihopa, men önskar jag kunde gömma mig bakom en tomtemask samtidigt.
Nåväl. Det här var dagens terapi för mig, att få skriva av mig. Saker känns alltid lättare då.
*kärlek till de mina*
Den där arbetsintervjun jag så gärna ville gå på, blev det inget av, för jag kände sån stark ångest, social fobi att jag inte klarade av att ta mig iväg. Att möta andras blickar vissa dagar, "bara" det ger mig svettningar, hjärtklappning och huvudvärk. Begravningen av mormor gick inte heller, jag orkade inte helt enkelt, orkade inte möta släkten och spela glad och normal..
Många tänker nog att det bara är att åka om man vill- tro mig- det är mycket jag vill men inte klarar av, och som jag sagt så många gånger är det inget jag rår för. Jag har bett om terapi, jag har bett om hjälp i 6 år, nu först börjar det hända saker, och jag har gjort allt själv, mitt i hela min förvirring och i mitt troliga funktionshinder, adhd och i min bipolära sjukdom vilket vi är XX% säker på att jag har. För det är ett hinder i ens liv, när man inte ens har anat, vetat att jag haft det sen födseln, jag måste lära känna mig själv igen. Lära mig att leva med det, och att försöka få min omgivning att förstå. Det är det jag kämpar mest med. Depression på depression, denna hjälplöshet, trötthet, ensamhet, hyper eller hypo-aktivitet.. Jag känner inte så många som förstår, men jag älskar verkligen dom vänner som försöker, och som accepterar mig för den jag är fullt ut utan att försöka skuldbelägga mig, för ja, jag känner ofta en skamlig skuld över hur jag är ibland, det finns en stämpel på hur man skall vara, och jag är inte den.
Nej nu får jag tårar i ögonen, vill inte gråta, men det är på väg.
Jag skakar just nu efter samtalet och efter det jag har skrivit. Obehaglig känsla. Det blir alltid sån otrolig ångest inför och efter såna samtal, att undra, att förklara och sällan känna sig förstådd, men det kändes bra ändå. Otrolig lättnad- varit så orolig att jag inte ska få pengar inför julen, och bara julen i sig är en jobbig men mysig högtid som jag både längtar efter och bävar inför. Jag längtar efter att få träffa mamma, pappa, syster, barnen och allihopa, men önskar jag kunde gömma mig bakom en tomtemask samtidigt.
Nåväl. Det här var dagens terapi för mig, att få skriva av mig. Saker känns alltid lättare då.
*kärlek till de mina*
Kommentarer
Trackback
