failure
Nej jag är inget offer, vägrar vara ett offer. Men just nu sitter jag och gråter och känner mig som världens mest misslyckade och värdelösaste människa. Jag ville gå upp och göra den här intervjun, men hade inte kraften att ta mig upp, och ångesten blev för stor. Och jag sökte jobbet för jag skulle vilja ha det, men jag orkar inte just nu. Jag måste få mig själv att inse att jag måste få den där hjälpen jag behöver först-först-först och rätt medicin, men allt är fortfarande en gåta bara. Ingen har ringt från Affektiva ännu och jag undrar hur länge det tar.
I ärlighetens namn sökte jag också jobb för att alla andra ska tycka bättre om mig, och att jag inte är en jobbig människa med psykiska problem som är sjukskriven.. För så känns det, som att jag är en börda för vissa, trots att jag aldrig ber om ett skit. Att det är så jävla jobbigt att ha med en person att göra som inte funkar som alla andra. Mamma, pappa, etc, inser inte riktigt, och jag kan förstå dom, deras sätt, att jobba är det enda rätta.. det får alla att må så bra.
Men tänk om jag inte klarar av människor så bra just nu? Tänk om jag är osocial som få, ryser vid tanken på att titta upp och stå framför kassörskan i affären? Tänk om jag undviker att åka tåg så gott det går för jag tycker det är jobbigt när det känns som alla stirrar på mig. Tänk om!? Eller nej, tänk inte om, det är så. Lyssna.
Men vet inte hur många gånger jag skall behöva säga det till min släkt innan jag får den förståelse jag behöver. Tänk om ändå mamma kunde säga; "Vad bra att du sökte ett jobb, men okej, nu klarade du inte av att komma iväg på intervjun, men med lite hjälp och så så kanske du klarar av att gå nästa gång" så man slipper få skuldkänslor jämt för den man är. Men jag vet hur det kommer låta och låter det så så slänger jag på luren och känner mig värdelös. Eller så ljuger jag helt enkelt. Ja, jag var på intervju, det gick bra, helt okej. Mkt lättare så har jag insett här i livet. Men jag gillar inte att ljuga. Vita lögner? Ja ibland kan ju det vara okej, för att jag själv ska slippa må skit. Men varför ska jag behöva dölja vem jag är för min egen mamma t.ex?
Jag är bara jag och jag kan inte rå för det. Hajjar ni? + ett neuropsykiatriskt funktionshinder för att vara korrekt.
I ärlighetens namn sökte jag också jobb för att alla andra ska tycka bättre om mig, och att jag inte är en jobbig människa med psykiska problem som är sjukskriven.. För så känns det, som att jag är en börda för vissa, trots att jag aldrig ber om ett skit. Att det är så jävla jobbigt att ha med en person att göra som inte funkar som alla andra. Mamma, pappa, etc, inser inte riktigt, och jag kan förstå dom, deras sätt, att jobba är det enda rätta.. det får alla att må så bra.
Men tänk om jag inte klarar av människor så bra just nu? Tänk om jag är osocial som få, ryser vid tanken på att titta upp och stå framför kassörskan i affären? Tänk om jag undviker att åka tåg så gott det går för jag tycker det är jobbigt när det känns som alla stirrar på mig. Tänk om!? Eller nej, tänk inte om, det är så. Lyssna.
Men vet inte hur många gånger jag skall behöva säga det till min släkt innan jag får den förståelse jag behöver. Tänk om ändå mamma kunde säga; "Vad bra att du sökte ett jobb, men okej, nu klarade du inte av att komma iväg på intervjun, men med lite hjälp och så så kanske du klarar av att gå nästa gång" så man slipper få skuldkänslor jämt för den man är. Men jag vet hur det kommer låta och låter det så så slänger jag på luren och känner mig värdelös. Eller så ljuger jag helt enkelt. Ja, jag var på intervju, det gick bra, helt okej. Mkt lättare så har jag insett här i livet. Men jag gillar inte att ljuga. Vita lögner? Ja ibland kan ju det vara okej, för att jag själv ska slippa må skit. Men varför ska jag behöva dölja vem jag är för min egen mamma t.ex?
Jag är bara jag och jag kan inte rå för det. Hajjar ni? + ett neuropsykiatriskt funktionshinder för att vara korrekt.
Kommentarer
Trackback
