WhatTheFuck!?

Oj, jag har inte skrivit något på fyra dagar märker jag nu. Sorry lorry.

Varit och är konstant trött och har praktiskt taget sovit bort hela sommaren vilket känns skit för jag behöver sol och ljus så väl, men med en trötthet svår att förklara och ett behov av minst 12 timmars sömn+vila under dagtid så kände jag att det måste bli en förändring på det här. Jag får så lov att sätta arbetssökande åt sidan lite och fokusera på min hälsa. Min läkare och jag har kommit fram till en sjukskrivning igen, tyvärr, men det är det enda rätta, ska inte och får inte ta a-kassans dagar till att vara sjuk, då ska jag vara sjukskriven, vilket aldrig är roligt, men ett måste.

Började själv söka runt på nätet efter KBT (kognitiv beteende terapi) för jag tror att jag skulle bli hjälpt av det, och hittade en kbt-psykolog som var ansluten till landstinget, men när jag kom till min läkare så hade han en annan idé om att jag skulle få en remiss av honom till ett team av duktiga läkare och psykologer m.m i Huddinge på Affektiva mottagningen där jag kan få göra utredning och få den hjälp jag behöver och dessutom eventuellt träffa andra med samma problem som mig.

Jag hade inte långt ifrån tårarna när jag satt hos läkaren, jag höll dom verkligen inne flera gånger för att jag skulle slippa smeta ut sminket..

Han frågade massor av frågor om olika situationer ( ang. eventuell vuxen-ad/hd och bipolär sjukdom) och vi är så gott som säker på att det är vad jag lider av. Jag har för mig att han gått kurs i sommar om ad/hd-add och den här gången kändes det verkligen så pricksäkert, allt han sa, och hur han beskrev hur jag känner och mår och har mått i säkert 10 år. Det var jobbigt men väldigt skönt samtidigt. Det kändes som att iaf EN person förstår mig och vad jag gått igenom och det är inte lätt att få folk att förstå, allra minst ens egen släkt och familj tyvärr.

Det är vanligt vid ad/hd att du är mycket trött, inte känner att du vaknar till förrän sent på kvällen, och det har visat sig att just människor med ad/hd-add ofta är nattarbetande människor..  Vi har ett stort behov av att vila trots att vi kanske inte, enligt andra, verkar ha gjort speciellt mycket under en dag. Men att sitta och vicka på tån, foten, fippla med något hela tiden kräver större energi än man kan tro, och man gör det här för att kunna koncentrera sig och hålla hjärnan vaken.. Vi har ofta svårt att passa tider- vilket jag alltid haft och har fortfarande. Man ser inte tiden, än hur många timmar i förväg du förbereder dig, "tiden syns inte förrän den är för nära innpå" vilket gör att man alltid kommer i sista minuten, stressar eller kommer för sent. Vi har dålig självkänsla- vilken inte blir bättre såklart- för att man alltid känner sig missförstådd eller för andras svårigheter att förstå och relatera. Vi har ofta svårt för att behålla jobb en längre tid och blir lätt uttråkade, och hamnar ofta i en ond cirkel när det gäller jobb/arbetslöshet. Vi är helt enkelt lite udda, vi har svårt att passa in, och svårt för att ta negativ kritik och tar det oftast personligt i onödan.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om alla problem man kan ha eller har som ad/hd-add:are att smälta in i ett "normalt samhälle", i en "normal" vardag, i en "normal" släkt och familj och på ett "normalt" 8-5-jobb. Hur svårt det är att skaffa sunda relationer till både vänner och pojkvänner, hur svårt det är att överhuvudtaget leva med det här.

Men jag ska försöka och med kunskapen jag själv skaffat mig genom att läsa mig fram känner jag ändå att jag är jag, jag ska klara det här. Jag skiter i vad släkt och vänner säger, vad andra tycker om mig, jag är en bra människa, jag är udda kanske, men jag är jag, och jag är inte den enda som lider av det här.

Jag skall börja i terapi, jag skall försöka träna, jag skall tillåta mig själv att vara sjukskriven så länge det behövs utan att låta mig själv slås ned av andras syn på psykisk ohälsa och sjukskrivning.

Jag skall bli stark! Jag tänker tro på mig själv även om det mesta känns grått och trist, och jag tänker inte längre gömma mig själv för nån. Jag tänker stå upp för mig själv och jag tänker skryta om det, jag har ad/hd och lider av depression, ibland i långa perioder, men det är inget jag valt själv, och det är inget jag nånsin skulle önska någon annan. Tro mig. Jag har sagt det förr, jag vet, och jag säger det igen.

Livet är tufft och det är inte många gånger jag känt mig lycklig här i livet,  men Jag är jag, och det är dags att tänka på mig själv nu och förbättra mitt liv och min livskvalité så gott jag kan och orkar förmå mig göra.