Ont i själen

Jag är inte som alla andra, jag känner det, jag vet det- fast vem är det? Alla är vi väl olika? Finns det något som heter normal i dagens samhälle?
 
Vad är normal?

Att ha ett jobb att gå till varje dag, att ha pojkvän och barn, villa, volvo och en hund? 

Varför är alla så rädda för att involvera sig i nån som inte mår riktigt bra? Varför är alla så rädda? Är det för att det är jobbigt att komma nån så nära inpå att det kanske framkallar mörka minnen och ångest hos dem själva?

Ibland undrar jag verkligen. Men min syster sa en gång en bra sak till mig när jag berättade att det finns väl ingen kille som vill ha mig när jag berättar att jag är vinterdeprimerad och kanske sjukskriven varje vinter;
-"Men måste du berätta allt för alla du träffar då så direkt"?

Nej jag måste inte berätta att jag är sjukskriven just nu, och varför, men jag är en sån person som inte gillar att ljuga, och därför har jag till vissa valt att säga som det är, och många av dessa "vissa" har sedan valt att gå...Men varför ska jag hymla om vem jag är, min person? Jag kan inte rå för att vissa ämnen i min hjärna inte är så "glada" som hos andra även om jag djupt och innerligt önskar det. Önskar att jag hade ett felfritt perfekt, glatt liv. Men så är det inte. Saker har förändrat mig. Killar som varit svin, mamma som har sin sjukdom. Det har förändrat mig.

Just nu är jag så rädd att släppa in någon alls att jag finner mig i att vara själv. Det verkar ändå bara bli fel. Ingen som vågar.

Jag skulle ju vara världens bästa flickvän. Synd att ingen förstår det. Att ingen vet hur omtänksam jag är, hur mycket jag bryr mig om de mina, hur romantisk och fantasifull jag kan vara.

Samhället är helt skruvat idag. Jag har varit deprimerad i säkert 8 år till och från men gick in i väggen för 5 år sen. Sen dess har jag hankat mig fram på jobb-sjukskrivning-jobb-sjukskrivning, jobb, men inget händer. Inget blir som förr. Vem ska man prata med och vem skall förstå?

Har du brutit foten så är det så självklart allting. Men inte när man har ont i själen.


-Tänker du på självmord ibland?
frågade min läkare mig en dag.

-Jag tänker på det väldigt ofta.. ibland dagligen, men jag tror aldrig jag skulle kunna utsätta min familj för nåt sånt, för dom skulle må så dåligt om jag gjorde det. Jag kanske borde prata med någon!?

-Det kan vi prata om nästa gång du kommer hit.

och när jag kom dit så hade han själv blivit sjukskriven..

Allt får man göra själv för att bli frisk, du ska inte tro att nån annan hjälper dig, och när man är sjukskriven så orkar man faktiskt inte det alla gånger. Istället ligger man i soffan och äter och tycker synd om sig själv.
Man blir fet, ful och äcklig och då vill absolut ingen ha en. På något sätt nån slags självuppfyllande profetia.

Men jag försöker, och försöker, och ibland vill jag bara ge upp.

Så är det.






Kommentarer
Postat av: ninni

vi kommer inte överens, om nåt alls verkar det som, men det du skriver är vi överens om, å ja vet, ja e bombsäker på att du kommer hitta en kalasbra kille, snart som attans..d e du värd!

2008-03-13 @ 07:03:50
URL: http://ninniz.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0