Livet idag, igår och imorgon.
Dagen idag började solig och fin och jag gick till Indiska en sväng och köpte kudden jag tittat på i flera månader. Det kunde inte bli bättre då den var nedsatt i pris så jag tänkte att jag unnar mig den idag då jag inte har någon kärlek att slösa pengar på, eller någon kärlek som slösar pengar på mig. :(
Ja. det är tydligen Alla Hjärtans Dag idag.
Kudden och jag kom hem i säkert förvar när vi gled förbi några huliganer som häckade utanför Hovet- som vanligt.. Den blev jättefin där på sängen och passar in med dom andra i kuddgänget. Köpte lite snacks, godis och brieost också för att gotta till det lite med mig själv. Katterna fick också gotta, givetvis! ♥
Jag har alltid tyckt att Alla hjärtans dag är så himla dramatiskt och jobbigt, just för att jag blir ännu mer påmind om hur singel jag är, och för varje år som går som singel så fantiserar jag och säger för mig själv att "nästa år, då kommer jag ha hittat någon".. Men han dyker aldrig upp. Så visst känns det som man tappar hoppet mer och mer, ju längre tiden går, om att hitta någon. Någon som förstår mig, som skrattar med mig och som får mig att må bra när jag mår dåligt, nån som vill hitta på saker. Ni där ute som har ett lyckligt förhållande ska veta hur priviligierade ni är, och jag undrar fortfarande när min tur kommer.
Men idag har jag inte känt någon större sorg över det. Jag har väl insett att nånstans så är den här dagen precis som många andra dagar; ett jippo media skapat för att sälja, och en precis lika vanlig dag som dagen igår och dagen imorgon..
Men den här dagen lät mig inte vara lycklig ändå. Pratade med min syster som berättade att hon pratat med pappa, som ska in till sjukhuset imorgon för "domen". Han skulle ta med någon nära anhörig, och det känns inte positivt.
Kommer han leva ett halvår till, ett år, några månader? Ingen vet, och jag bävar för att höra det imorgon då jag vet att vi kommer att höras vid.
Jag vet om att min faster ligger i cancer igen och håller på med sin andra behandling, vi har ofta mailkontakt nuförtiden. Jag vet om att pappa också är sjuk, men pappa är ändå pappa, och jag har lyckats skjuta bort det ett tag för att kunna koncenterar mig på mig själv och mitt eget välmående. Försökt att peppa honom att inte tappa hoppet, för tappar man det kan det gå fort.. fortare än nödvändigt.
Men nu känner jag själv att jag tappat hoppet, hoppet om idag, om imorgon och jag vet inte vad. Jag frågar åter igen, när kommer min tid, min tur att få vara lycklig?
Det sägs att man väljer själv, och jag gjorde ett val när jag började träna igen, ett val att försöka komma igång med livet och bli piggare, och det går sakta men säkert uppåt- men jag slogs ner igen, nu, ikväll, och det valde jag inte..
