WhatTheFuck!?

Hösten.

Den är så vacker. Det är lugnt och rogivande och vinden susar. Det knastrar när man går bland dom rödgula löven. Man svettas inte som en svettig älg om sommaren och kan bädda in sig i lager på lager och behöver inte visa skavankerna i onödan. Det är otroligt mysigt att ligga i soffan under en filt och ha levande ljus i hela lägenheten när det är svart som natten utanför. En solig höstdag är det vackraste jag vet.

Hösten.

Den är jobbig, ångestframkallande, kall och blåsig. Mörkret lägger sig över husen som en tjock tjock dimma i natten. Som en tjock tjock dimma inom mig. Som en dimma som försegar varje rörelse jag tar och mitt största "intresse" blir att sova och äta. Som ett handfängsel fastsvetsat i ett element som hindrar mig från att göra det jag vill göra. Önskar det kunde hända något som gör att det här försvinner, att jag skulle få slippa min vintertrötthet och vara lika pigg som jag är på sommaren. Jag avskyr verkligen att bli som en björn i idé, för det är verkligen inte jag egentligen. Det vet ni som känner mig när jag är på topp.

Det är ingenting jag vill, men jag kan inte göra så mycket. Det som är jobbigt är allas förväntningar trots att jag förklarat gång på gång. Jag är inte lika social, även om jag vill. Det betyder inte att jag glömt bort er om jag inte hör av mig, och är det nån gång jag behöver er så är det väl nu.

Jag behöver pepptalk! Försök få med mig fast jag förmodligen säger nej, jag orkar inte.. Ring mig fast jag kanske inte svarar, det betyder mycket ändå för mig att ni bara ringer.  

Det är inte jag som lever i min kropp nu, det är nån annan, nån jag inte vill vara.