WhatTheFuck!?

Fan vad trött jag är. Usch. I natt nästan grät jag mig själv till sömns, om man nu ska kalla tårar som rinner att gråta sig själv till sömns.

Orsak? A-kassan. Tröttheten. Ovissheten. Ensamheten.

Alltså jag förstår inte att det är sant, om det verkligen är sant. Men lyssna här.. Jag jobbar som timivikarie som ni vet.. stämplar upp resten till 36 timmar i veckan hos a-kassan.. Orkar inte riktigt söka nåt nytt nu under vintern när min energi inte är som den brukar och jag kämpar för att kliva upp om morgonen. Jag håller på att bli utförsäkrad, har bara 40 dagar kvar att stämpla och jag har inte så supermycket jobb nu i nov/december.

Kommer precis uppfylla ett nytt arbetsvillkor, men då är det så att om jag gör det och får en ny ersättningsperiod på 300 dagar så har jag INTE rätt att stämpla när jag jobbar deltid.

Alltså hör och häpna:

"
De som utför deltidsarbete under veckor då de i övrigt är arbetslösa och som vid ersättningsperiodens utgång fortsätter en tillsvidareanställning på deltid har inte rätt till ersättning i den nya ersättningsperionden så länge tillsivdareanställningen pågår.

"
Den som har en tillvidareanställning på deltid och som vid ersättningsperiodens slut inte erhållit arbete i den omfattning som de vill och kan arbeta varpå deras ersättningsrätt upphör anses ha giltiga skäl att avsluta sin deltidsanställning på egen begäran utan att bli avstängd från ersättning.

Ta kontakt med a-kassan innan du gör detta för att vi ska kunna ge dig information om vad som gäller för just dig."

Alltså detta är heeeeeelt sanslöst sjukt. A-kassan ser alltså hellre att jag går helt arbetslös och får pengar av dom än att fortsätta jobba deltid och stämpla upp resten bara. Och jag har inte stämplat upp många dagar sen jag började.

Jag har bara legat och tänkt på det här och det sitter som en stor klump i magen. Slutar jag på jobbet kommer jag må ännu mera piss av vintern. Det är nånting jag trivs med, jag får ut något av att jobba där, jag kommer upp och jobbar några gånger i veckan iaf i bästa fall istället för att sova bort tiden som jag lätt gör annars.

Försökte vända dygnet igår för att försöka ta mig upp i tid. Jag somnade kanske runt 1 eller innan inatt, vaknade runt 8. Kände att oj, idag blir en bra dag, jag ska försöka ta mig iväg och träna för första gången sen 28 augusti.. Men hej! Kl 15 hade jag legat och snoozat i 7 timmar sen var jag tvungen att samla kraft och släpa mig upp ur sängen, tog en dusch för första gången på 2 dagar. Låter kanske sjukt, ja och det är väl sjukt. S.a.D är inget jag valt själv och inget jag önskar nån annan.

Grejen är väl att jag försöker motverka det, försökte ju imorse, men det gick inte.

Därför är det bra att jag har kvar mitt jobb, de pass jag får, skulle a-kassan tvinga mig sluta skulle jag förmodligen bli sjukskriven och det vill jag inte. Inte igen. Inte en vinter till. Har på eget bevåg höjt min medicin så jag börjar sakteligen må okej, men tröttheten försvinner inte dessvärre. Inte heller mitt enorma sug efter att äta hela tiden.

Det är en kamp. Vintern är en kamp. Mitt liv är en kamp.

Ibland önskar jag bara att jag kunde få må bra, så bra som jag faktiskt förtjänar.

Jag tar hand om människor på jobbet, gör deras liv lite roligare, lite drägligare. Igår skulle en dam på jobbet på något hon verkligen längtade efter i en kyrka med massa folk. Jag tonade hennes hår, jag fixade hennes naglar, jag klädde upp henne i finaste gå-bort-kläderna, jag fixade hennes hår. Jag tog till och med min nya Dior-gloss och duttade omsorgsfullt på hennes läppar. Hon blev så söt, och jag vet hur mycket hon uppskattar sånt, precis som jag själv. Hon är en fin gammal dam. Lätt förståndshandikappad men så otroligt tacksam, och det är därför jag gillar mitt jobb. Det ger mig så mycket att få andra att må bra.

Varför får inte jag må bra?