Den här dokumentärserien i sex delar rekommenderas. Creepy snubbe. Helt klart sociopat. Schizofren tror jag också han är.. Det första jag tänkte på är hur han rycker med högra ögat och börjar klia sig i huvudet så fort han ljuger..
..ska jag hämta ut denna godbit! Hoppas den är lika fin som på bilden. Dock har jag inte såna skyhöga förväntningar då den är köpt på Wish. Men hoppas kan jag! :-)
För övrigt haft en bra dag på jobbet. Nya chefen frågade om jag skulle vara intresserad av fast anställning om det kommer, då jag är "fast" och trogen vikarie. Jag svarade att jag är intresserad av en 50% tjänst. Hon nämnde även att jag kommer få vara med på medarbetarsamtal med henne för att få ta del av eventuell pott. Låter som om jag äntligen får lön snart för det arbete och lilla extra jag gör. Denna månad har jag agerat mini-boss och samordnare och gjort schema och hela baletten. Så visst är jag väl värd en löneökning!
Ibland kan man säga saker som egentligen inte är illa menat, men det kommer ut fel. Missförstånd sker. Och alla är vi inte mer än människor. Med fullt av känsliga känslor.. Vi gör misstag. Vi är inte perfekta. Nån av oss. Så är det.
Idag blev jag glad av en like på Instagram. För jag saknar den personen. Och sist vi hördes blev saker fel. Fast det var meningen att allt skulle bli rätt.. Och allt p.g.a att vi båda är väldigt känsliga tror jag.
Ett fräscht yttre och att göra det bästa av sitt utseende är ofta ett plus- men det är alltid insidan som räknas i längden. Icke att förglömmas.
Fast jag är så gammal så jag har insett det..
Dock känner jag och har känt länge, att jag måste börja stärka upp min kropp igen. Med träning. Inte nödvändigtvis för att bli smal- det har jag gett upp lite.. Been there- done that. Yeah. Och jag har sakteligen börjat acceptera att jag inte är storlek 36 längre, utan 40/42, och att det är helt okej det också. Jag vet ju att jag är en bra och god människa. Det är väl ändå det viktigaste i livet?!
Det gäller att stärka psyket, främst, trots allt. Nyckeln till frihet skulle jag vilja säga. Frihet från medias ouppnåeliga fantasiideal, som enbart baseras på ens yttre. Fast det tar tid att lära gamla hundar sitta. Det tar tid.
Jobbar du inte inifrån med självkänslan, så spelar det ingen roll hur smal du blir, vilken frisyr du har eller vilken hårfärg du skaffar. Det spelar inte heller någon roll om du går runt med en handväska värd 100 kronor eller 10 000kr. Att du har miljoner likes och en flådig bil, en fin familj och en gullig chihuahua- nej det kvittar det också. För du kommer aldrig känna dig nog tillräcklig, än hur mycket du putsar på ytan.
Jakten på självkänslan kommer alltid fortsätta- om du inte börjar jobba med grunden. Och du blir aldrig färdiglärd.
************************
Dravvel dravvel. Jag är trött. Det jag ville komma fram till är;
KBT:a er själva. Mata på med positiva tankar! Allt ni kan. Skriv små lappar till dig själv. Sätt dom på spegeln. Säg att du är vacker. Att du är bra. Att du duger precis som du är.
Tittar igenom gamla foton. Det här var en riktigt rolig kväll i maj 2014. :-) Ola å jag spontandrack några öl i Hornsan. Sen blev vi wild & crazy, tog med oss bärsen i glasen och satte oss på en parkbänk istället och drygade oss med förbipasserande stackare.
Längtar som satan själv till Olis kommer tillbaka till Sthlm i vår. :-D För vad är man (ursäkta men jag säger fortfarande man..) utan sina vänner? Tom! Nada! Inget!
Livet går upp och ner. Senaste veckorna har det varit ner- tyvärr. Tänkte Februari skulle bli en bra månad, men det är nog en av dom värsta vintermånaderna. Precis på gränsen till vår. Åh vad jag längtar efter våren.
Blir glad när jag hör vårfåglarna kvittra. Dom har faktiskt kvittrat till och från sen i December. Klimatförändringar deluxe it is.
Dagarna just nu är en kamp. Har schema för hela Februari, det är väl den enda fördelen. Kan planera in saker de dagar jag är ledig- om jag får ork vill säga. Orken finns sällan där. Tyvärr- igen.. Fikar med vänner ibland, annars sitter jag mest hemma och tittar på nån IQ-befriad serie. Städar, tvättar. Ja ni vet, det kallas typ livet!?
Bara en sån sak som att åka till IKEA. Vill men har inte orken att ta mig dit. Allt känns som ett enda stort projekt. Jag får tänka att jag har det som jobb nån dag.. Att jag får lön för att åka dit. Då kanske det funkar.. Vill ut och promenera, men samma där. Orken sätter stopp. Och kanske motivationen. För det är ju inte superviktigt att åka till IKEA direkt. Har inte varit där på två år. Skulle vilja prova sängar, såvida jag inte köper den jag hittade förut på Jysk. Kolla efter lite nytt till hemmet. Sånt både ger och tar energi. Promenaderna har skitit sig sen i november. Fast går till och från jobbet åtminstone, det är ju 2,5 km nånting fram och tillbaka. Sen går jag mycket på jobbet. En dag så hade jag på runkeeper från att jag gick hemifrån tills jag kom hem igen efter ett tiotimmarspass, och det blev 10km. Nu hajar ni att jag är trött när jag kommer hem va? Så det har känts som att det får räcka. Jag ska vara nöjd att jag jobbar överhuvudtaget och tar mig dit. Men har svårt att tänka så. Tänker på nederlagen mest.. Får jobba på det. På mig själv. Att ta hand om och pusha mig själv. Ge mig själv positiv kritik. Det ska jag bli bättre på! Japp!
Idag har jag iaf haft en mestadels lugn och skön dag på jobbet. Ledig två dagar sen jobb på måndag igen.
