WhatTheFuck!?

Mycket vardagligt känns jobbigt igen. Drar mig för att gå ut. Vill gå ut, men väntar in i det längsta. Det känns jobbigt att prata telefon igen. Vill prata med människor, men svarar inte- sms;ar hellre- känns lättast så. Känslan är som om det skulle vara nån myndighet som ringer med något jobbigt besked, trots att det kan vara en av mina bästa vänner. Frustrerande känsla. Innesluter mig själv i min lilla vrå, min trygga lägenhet. Här kan ingen se mig. Ingen kan höra mig. Jag får se ut som jag vill. Ingen dömer mig.

 

Jag är här, men jag lever inte. Inte som jag vill.

 

Vill jobba och må bra som alla andra. Ha ork. Tittar på allt ifrån korvgubbar till tågvärdar, butiksbiträden och gatustädare. Jag skulle kunna jobba med alltihopa helt ärligt talat. Skulle till och med hellre jobba på Mc Donalds än att inte orka jobba alls som dom senaste åren i mitt liv. Jag hatar det här. Är avundsjuk när en vän säger hon ska på jobbet. Jag vill också! Jag vill jobba, ha semester, ha arbetskompisar, after work, personalmöten, ett ställe att gå till där jag är uppskattad och där jag trivs. Där jag mår bra. Jag vill komma bort hemifrån, men det är svårare än vad man kan tro. Åter inne i samhällets hårda grepp. Systemet som säger dom vill ge arbeten till människor, möjligheter, men vad gör dom? Dom skiter i oss som vill kämpa oss upp! What ever. Har ingen ork att kämpa för tillfället. Det blir mörkare dag för dag och jag blir tröttare igen. Kan man bli tröttare? Svar ja. Det är fucked up det här! Verkligen hatar mitt liv, allt som oftast.

 

Varför?