Förstår du?
Jag vet inte men 1½ vecka har runnit iväg och jag har mest sovit och inte orkat göra så mycket. Tränat en dag. Julshoppat en dag. Varit hos Sirpa en kväll, och i Skärholmen en dag. Inget jobb och jag har inte orkat svara om dom ringt, som i morse, då blev jag först väckt kl 6:18 av nån mupp med dolt nummer som jag tryckte bort, när jag för en gångs skull lagt mig "i tid" och somnat.. Sen kunde jag självklart inte somna om så jag låg i sängen och kollade på några Dr Phil-avsnitt på Tv4+. Sen när jag äntligen somnat igen så ringde jobbet, en gång, två gånger och sen var klockan eftermiddag. Helt död kände jag mig. Snoozade fram tills klockan var 18. zzzzzZZzzz
Duschade, gjorde lite frukost, snackade med lite vänner på msn, spelade betapet och snackade med en när och kär i telefonen.
Sen blev jag ledsen, förvirrad och allmänt nere. Varför kan hon inte försöka förstå vad det jag går igenom innebär, vad extrem trötthet och total brist på energi och lust medför? Försöka iallafall- istället för att ge mig skuldkänslor för att jag inte orkar vissa saker. Jag vet inte vad det är om det är s.a.d eller om det är nåt annat. Jag ska ringa doktorn och jag ska gå på apoteket, men jag har inte orkat. Ibland orkar jag inte gå ut på några dagar. Svårt för folk att förstå, jag vet, men ibland önskar jag att du fick vara med om det här, så du vet hur det känns. Ibland kan det vara ett dagsverke att diska och duscha.
Förstår du nu? Nä jag tänkte väl det.
Jag vet att jag måste gå ut och få ljus, att jag skulle må bättre då, men ibland är energin så låg att jag helt enkelt bara går upp på toa och lägger mig igen för det känns som jag är en stor tung sten som bara vill dimpa ner i marken igen. Vet inte hur jag ska förklara.
Vissa dagar kanske jag har sovit bra, solen skiner och jag känner att lusten är tillbaka, glädjen och energin, den gamla vanliga Sara. Som när jag var på Rhodos en vecka, aldrig har jag väl mått så bra och känt mig så lycklig. Doktorn trodde det skulle vara bra för mig att komma iväg, och nog var det det, men inte hjälper det mig resten av vintern. När jag kom hem kändes det bara som att en dubbelt så stor sten växt fast i mig och jag kände mig hopplöst ensam, borta, trött i mörket. Oftast så är det mörkt, grått och kallt och jag känner mig så ensam fast jag skapar det själv. Jag vet att jag har vänner som jag kan hälsa på, som jag kan träffa, men jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Vill du förstå? Förstår du? Snälla kan du försöka förstå mig.
Jag har inte valt det här, jag vet inte vad det är och jag vet inte om det går att bota kära syster. Jag vill inte leva så här i 30 år till, men vad ska jag göra då?
Att få avsluta det här livet finns alltid i mina tankar, skulle det inte vara skönare att få slippa allt.?
Då kanske folk skulle förstå...
Jag tyckte din vecka lät väldigt hektisk. Se till att tömma kalendern för din egen skull och att strunta i att svara gör bara att man får mer ångest för att man får dåligt samvete at man sviker någon.
Jag känner inte till sad så bra men jag är mer än väl bekant med stadiet du befinner dig i. Är där själv och har varit där det sista året. Och inget verkar hjälpa. Ett möte på stan kan ta mig 2 dagar att "reparera" med sömn och inget inbokat, inte ens samtal. Det kan gå flera dagar med minimalt med mat, spegeltid och friskluft. Jag vet att du vet vad jag pratar om. Och det värsta av allt är att det är endast dom som har upplevt det som vet och förstår och gör det man behöver, vilket är att lyssna. Ovillkårligt.
Om lite drygt en vecka vänder det och det bli ljusare. Inte bara ute utan också i sinnet. Det gäller bara att hålla ut. Det kommer en gryning och du kommer att uppleva den.
*Kramar om*
Tack! skönt att nån vet hur det känns iaf.
