WhatTheFuck!?

Okey- here it comes!

 

I min bipolära adhd-värld! 

 

Nu skall jag berätta en liten historia för de som inte känner mig så väl, eller de som nyligen lärt känna mig. Eller till de som faktiskt tror de känner mig fast jag märker att dem i själva verket inte alls förstått hur jag funkar, eller ifrågasätter något jag talat om gång på gång, på gång. (Vilket jag inte dömer dom för, för jag är en rätt komplicerad människa ibland.. ;-) )  

 

1. Jag är väldigt impulsiv. Bestämmer ofta saker, frågar om folk vill/kan ses/orkar prata telefon när jag har en topp. Dock kan toppen dala ganska fort och inom en timme känner jag mig dödstrött och vill/orkar inte alls ses/prata längre. Dessa toppar och dalar varierar från timmar till dagar, till veckor till ibland månader. Detta kan för många tas personligt, men det är alltså inget nån skall ta personligt. Det handlar om min energi- eller jag ska nog säga- brist på energi snarare. Jag är "begåvad" med en hjärna och kropp som jobbar 24/7 och därför blir jag väldigt lätt utmattad. Viljan är det alltså inget fel på- däremot har jag inte den ork som "normala" människor har. 

 

 

2. Jag är en väldigt känslig person. Jag är precis en sån som lätt tar saker personligt. Analyserar saker till sin spets och så fastnar jag lätt i diskussioner eller hakar upp mig på nånting nån har skrivit eller sagt. Om du hamnar i en konflikt med mig, så är det bättre att avleda min uppmärksamhet till annat, istället för att fortsätta argumentera. Detta tar onödig energi från både dig och mig förmodligen. Jag har svårt att avsluta och släpper inte saker förrän jag vet att personen fattat mig rätt. Jag tycker inte om att vara ovän med någon, 

 

 

4. Jag är "svårstartad". När jag vaknat behöver jag två timmar innan jag känner att jag "fungerar". Är ofta ångestfylld de två tre första timmarna innan "jag kommit igång". Har lätt för att gråta och känner ofta oro över något. Kan kännas som livet är ett helvete när jag vaknar, och några timmar senare må hur bra som helst. Så om du ringer mig precis när jag vaknat, brukar jag inte svara, för att jag helt enkelt inte mår bra. Det händer även att jag undviker att svara p.ga att jag känner mig stressad. Jag ringer gärna tillbaka dock när jag känner att jag "vaknat till" och svarar alltid på sms, såvida jag inte glömmer att svara för att mitt fokus ligger på annat, vilket händer rätt ofta, då jag svarar senare.. Lätt va!?

 

5. Jag är en ensamvarg samtidigt som jag ibland är översocial. Dessutom lider jag av social fobi. Nu tänker många- hur går det ihop med ditt jobb etc? Jo så här är det; social fobi handlar inte om att du inte vågar vara social. Det handlar om att du är rädd för att bli bedömd av andra. Du vill helst bara smälta in i mängden men får för dig att andra stirrar på dig och tycker och tänker saker. Negativa saker.

 

När jag t.ex är på jobbet så intar jag en roll. Jag känner inte att någon utifrån bedömer m i g eller synar mig i kanterna. Ingen främling känns obekant. Jag är tuff! Det går hur lätt som helst- på jobbet. Jag har ett grymt självförtroende(- men låg självkänsla)! När jag är med en boende/arbetskamrat (eller med en vän t.ex) så tänker jag inte på det här lika mycket. Tankarna ligger på annat och jag känner mig inte synad och jag känner mig mindre sedd när vi är två eller i en grupp. Dvs fokus ligger inte bara på mig, och då går det hyfsat bra! Och dom gånger det känns obehagligt i sociala situationer, vid t.ex viktiga samtal etc så "måste jag" för att jag tänker att jag jobbar och faktiskt ansvarar för någon annan! Jag behöver inte känna mig bedömd och jag känner mig bra på det jag gör och vet att jag är omtyckt. Samma när jag är med kompisar, jag vet att om någon tittar på mig så kan det lika gärna vara inbillning (vilket det ofta är såklart) eller att den tittar på min vän och tycker något. Det är knäppt hur hjärnan fungerar. Men så är det iaf och jag jobbar på att bygga på min självkänsla. Även om jag gått på Ica fem gånger under en dag utan problem, så är det sjukt jobbigt att gå dit när jag slutat jobba. Att stå öga mot öga med butiksbiträdet, som jag stod framför för en timme sen, med jordens självförtroende, känns helt plötsligt jättejobbigt och svetten bara rinner. Konstigt va!? 

 

6. Jag lider av stress. Hela tiden pågår en stress. Mycket för att hjärnan jobbar konstant och min kropp aldrig "sover". Det där ständiga pillandet på nagelbanden, i håret och viftandet med tårna. Jag har datorn på samtidigt som tvn och samtidigt lagar jag mat, fotar maten och spelar spel på mobilen. Sen blir jag kissnödig och inser att jag måste vika tvätten då jag ser tvättställningen bredvid mig när jag sitter på toaletten, och glömmer därmed bort att jag har mat på spisen som bränns- det är livet i ett nötskal för mig det!... Tänk dig att all den stressen samlas, år efter år inom dig. Och det är extra påtagligt om jag t.ex jobbat mycket och sovit för lite eller för dåligt. När jag är trött är det värst. Då undviker jag ljud. Stress behöver ju, som tyvärr inte många förstår, handla om att man jobbar för mycket eller att man har mycket på gång i livet. Stressande för mig kan vara höga ljud, eller ljud överhuvudtaget när jag är trött. Andra uppfattar det inte alltid som högt, men för mig kan en prasslande chipspåse vara enerverande stressigt. Eller att nån ringer mig flera gånger på rad eller skickar tio sms på raken utan att jag hinner svara. Då blir jag jättestressad. Att gå på stan en löningslördag (vilket jag var tvungen att göra på jobbet igår..Puh!) och i stora folkmassor är inget jag gör frivilligt. Hatar rusningstrafik och att åka tåg och sånt där skit. Folk som avbryter när jag skall berätta något. Eller folk som pratar i munnen på varandra är ingen höjdare. Jag själv var sån och kan bli fortfarande, men har lärt mig en övning som jag har nytta av och tänker på varje dag faktiskt. Den går ut på att du måste kunna återge vad personen mittemot dig berättat, och det kan du inte göra om du avbryter och personen aldrig får tala till punkt. Mycket bra övning som jag verkligen skulle önska att alla pratkvarnar gör några gånger i livet. ;)

 

Nog om detta. Jag skulle kunna skriva i en evighet. Så jävla skönt att skriva av mig!

 

7. Är du min kompis/vän/partner så lita på att jag tycker om dig. Mycket! Jag har svårt för att släppa in människor och lita på dem, men när jag väl gör det så betyder du väldigt mycket för mig. Gör du mig däremot orätt har jag svårt att glömma- men jag har bra förståelse och lätt för att förlåta- om du vill ha en ny chans vill säga.. Ibland slänger jag ur mig saker av ilska eller irritation utan att hinna tänka efter. Förlåt mig i såna fall! Jag gör allt för mina vänner som jag bara kan. Även om jag kanske inte alltid räcker till, eller visar att jag finns, så finns jag där. Har du en gång blivit min vän så glömmer jag dig inte. Det kan du vara säker på! Hör jag inte av mig, så hör av dig! Det behövs inga regler för hur ofta man träffas eller hörs, men jag uppskattar vänner som visar det jag visar dom, tillbaka. Annars är det ingen vänskap. 

 

Om du orkat läsa ända hit är du förmodligen en människa som jag på något sätt tycker om och som tycker om mig tillbaka- eller så kanske du bara är nyfiken på min bipolära adhd-värld!?. Du har visat intresse och vill veta hur jag och många fler med mig funkar. Är du en av dom som inte förstår så har du iallafall visat prov på att du är villig att f ö r s ö k a förstå och det tackar jag innerligt för!

 

Resten om mig får du i uppgift att lära känna på egen hand! ;-) 

 

Peace&Love!

Over&Out!