Varje dag är en KAMP!
Självklart behövdes folk både idag och imorgon eftersom många i den fasta personalen är sjuka.. Tackar nästan aldrig nej till att jobba helg då det är extra ob..! Tyvärr är jag själv sjuk just nu och jobbade ändå igår trots galet ont i halsen och precis påbörjad penicillinkur, för att ställa upp då dom andra skulle på bowlingdag. Tänkte vara schysst, som jag alltid är- för alla andras skull.. (Fast vem tackar mig för det i slutändan? Ingen! Satt inte ned på fem timmar trots att jag hade kunnat valt att titta på tv i två av dom.. Jag städade och gjorde fint, tog alla sopor, dammtorkade, bytte dukar eftersom det är svårt för ordinarie att hinna och orka med allt..) Dock blev jag tvungen att lyssna på min kropp och tacka nej både idag och imorgon. Det är så trist när jag inte orkar, och det känns så förbannat jobbigt att säga nej till jobbet, för jag älskar verkligen det jag jobbar med! Dessutom var det ett av mina favoritpass imorgon, kl 13-21. Helt underbar arbetstid tycker jag! :) och att gå på "egen tid" med boende tycker jag är jätteroligt! Det handlar ofta om att gå på nån slags aktivitet ihop och en liten fika på det. Och sötsaker tackar ju inte den här knubbisen nej till! ;) Även om det är roligt blir det ofta väldigt intensivt och energimässigt brukar jag vara ganska uttömd efter 2-4 timmars umgänge med vilken människa som helst. Dock gillar jag alla boenden på olika sätt. Dom är så härliga individer allihopa med sina olika personligheter och jag känner mig lyckligt lottad och otroligt uppskattad varje dag jag är på jobbet. <3
Inne i ett hypomant flöde nu och jag vet att det tar mycket energi för dom som följer mig. (särskilt på FB, men skall börja skriva igen i bloggen istället!) Och det är valfritt om man läser det man läser givetvis.
Är tacksam iaf för de som bryr sig och frågar hur jag mår ibland. Sånt gör mycket. Dock är jag lite ledsen också för att det känns som att vissa börjar bry sig igen bara för att jag jobbar nuförtiden? Vart fanns dom när jag behövde dom som mest? Och varför är jag värd att träffas igen bara för att jag är friskare? Ja iofs, det är ju en tanke, så kan det vara. Det tar kraft ibland att vara omkring mig, det är jag medveten om, men jag ger också oftast positiv energi. Vissa har kanske haft sina egna bekymmer och problem. Tycker dock det är lite jobbigt när människor kommer tillbaka bara och tror att allt ska vara som förr. Även om jag vet och måste acceptera att alla har sina egna liv och att det i många fall inte alls handlar om mig personligen utan om dem. Tankar som flödar och känslor som hoppar omkring inom mig.. Skönt att skriva av mig. Jag gör det för min egen skull främst, men om någon därute känner igen sig så är det bara bra att dom ser att dom inte är ensamma. Att vi alla kämpar med olika saker i vardagen och i vår hälsa. Och det är okej! Fast det kan vara jobbigt att erkänna, både för sig själv och andra. Jag tycker i regel det är starkare att våga erkänna sina brister dock.
Jag såg två klipp på "Marie Picasso" på Malou efter tio idag förresten, från i höstas, som jag tycker ni ska se. Hon kallar sig nu för Shanta Liora- lite skumt kan man tycka- men förstår verkligen det hon berättar fast jag inte har en hjärntumör. Jag känner också att varje dag är en KAMP för att orka med nästa.. Blev gråtfärdig för ingen har nånin beskrivit det så väl, det jag känt!
Om du står mig nära, ta dig gärna tid att titta på det här klippet och försök förstå mig. Och jag förstår också bättre min syster som har en hjärntumör som ger henne ständig smärta. För mig handlar det om både psykisk och fysisk smärta.. Mest psykisk. Det psykiska går sedan ut över kroppen som klappar ihop. För mig visar det sig som eksem på armar, ben, hårbotten och i ansiktet. Tappar hår, minnesförlust, utmattning, blir trött för "småsaker".. och ja, ni vet redan om ni "känner mig"..
KRAM!! och sov gott!
Kommentarer
Trackback
