Någon jag inte vill vara- men inte kan rå för att jag är!
Någon frågade för en stund sen via telefonen hur jag kan vara så trött om det enda jag gjort är sovit, vilat och ätit på "semestern"!? Så jag tar det igen- och det gör mig lite ledsen faktiskt att jag ska behöva upprepa mig gång på gång på gång;
Jag är sjuk!
Jag är depressiv!
Och just nu är jag inne i en depressiv fas ja, av värsta sorten, vinterdepression, Seasonal Affective Disorder, SAD. Precis lika Sad som den heter!! Depressionen gör mig till någon jag inte vill vara- men inte kan rå för att jag är. Den gör mig associal, utan lust eller ork för nånting, lättirriterad, labil, stundvis aggressiv med raseriutbrott eller gråtattacker och jag blir framför allt väldigt väldigt TRÖTT och klarar inte av minsta stress! Inte trött som för vem som helst, utan ledlöst trött om man kan uttrycka det så!? Det kan kännas som om jag ska ramla ihop av trötthet, och jag är överkänslig och labil. Ändå har jag samtidigt en inre stress som hela tiden rullar på, allt jag måste göra här hemma t.ex, eller bara stressen jag kan känna av hög musik eller höga ljud- som väldigt få förstår! :(
Känns inte som jag tillåter mig själv att vara sjukskriven, vilket är en ständig inre stress! Jag skulle kunna förklara det som ett krig inuti mig!
Jag vill så mycket. Gör saker fast jag inte orkar. Tillåter mig inte den vila jag behöver. Lyssnar inte på min kropp. (För skulle jag lyssna på min kropp är jag rädd att jag kommer sova i ett år till..) Känner mig knäpp.
Vill ju bara må bra! Så jävla dumt- vilken dubbelmoral va!? Jag vet om allt, men skiter i det ofta. T.ex att jag behöver vila, men struntar i det för att någon skall komma och hälsa på killen etc. Det har blivit väldigt mycket så på slutet. Jag säger ja, fast jag menar nej, bara för att inte såra honom eller andra. Nu i skrivandets stund inser jag att det är mest för att jag inte vill att andra ser på mig på ett visst sätt. Nedlåtande sätt. Ingen vill väl verka sjuk fast den är det!? Helt sjukt... apropå sjukt!..
Varför bryr jag mig? Jag vet inte .Dom som tycker om mig och är mina vänner- dom finns kvar även om jag så skulle sova i tre månader! Det är så- det vet jag ju! Ändå kan jag inte slappna av. Antar att det är för att jag har dålig självkänsla och för att jag alltid tänker ur andras synvinkel och på hur jag skulle vilja att dom beter sig mot mig. Dock har vi ju en skillnad- jag är faktiskt sjukskriven.. Måste lära mig det känner jag, annars kommer jag ramla ihop och hamna på sjukhuset till slut. Glömmer tillåta mig själv att få vara sjuk, som jag faktiskt är, bara för alla andras skull. Och det är ingen som ber om det- det är jag som gör det. Av gammal vana. Vårdar andra framför mig själv. Alltid. Har alltid varit så och kommer förmodligen alltid vara så både på gott och ont.
Låter riktigt psycho det här, blir bara skummare för var minut.. men jag tror ni förstår vart jag är på väg, ungefär!?
Känns som om jag varken orkar med mig själv eller någon annan. Självklart vill jag så mycket mer, som vanligt, viljan är det inget fel på, dock märker jag att jag inte orkar.
Tröttheten gör en förlamad. Men jag är van. Den största skillnaden på min "vanliga" trötthet och denna vintertrötthet är att jag blir så oerhört irriterad och grinig, vilket är väldigt jobbigt. Vill inte vara otrevlig och snäsa av människor och hatar att diskutera saker ut i sin spets- lik förbannat blir det så. Blir tjurigare och envisare än vanligt. Försöker tänka på det så gott det går, men när jag känner mig som nu så är det så svårt att hålla käften ibland. Svårt att inte tala om sin åsikt. Svårt att spara på energin till vettiga saker!!
*********
Nu har jag skrivit, raderat, skrivit och skrivit lite till. Ändrat, läst och skrivit om. Stressad inombords och förbannat trött. Nu lägger jag ner. Vill bara att ni ska försöka förstå mig!
Kommentarer
Postat av: Linda
Hm, låter som att denna "någon" inte är någon person om han/hon ifrågasätter och inte förstår din sjukdom.
Jag säger alltid att jag såklart förstår de som inte vart deprimerade/haft ångest/sömnstörningar osv, men att man måste försöka sätta sig in i andras situation.
Besitter man inte empati eller sympati så vill jag inte ha dem i min närhet.
Som sagt, försöka förstå kan man alltid.
Anywho....jag fattar precis, men det vet du redan!
KRAM
Postat av: Linda
Plus!!! Och detta är verkligen skitviktigt!
Du ska inte känna att du behöver förklara/försvara eller liknande, de som bryr sig och verkligen är värt någonting ska inte ifrågasätta och du ska inte känna skuld.
Och ja, jag är fullt medveten om att detta är så mycket lättare sagt än gjort, men ibland kan det vara skönt att någon annan säger det till en ändå. =)
Postat av: Saris Leopardis Her self
Tack Linda! kram
Trackback
