WhatTheFuck!?

Jag är ledsen och samtidigt arg.

 

Har gråtit i 2 timmar nu, kan inte sluta. Idag begravs min "låtsaspappa" Hans-Jörgen i jorden, det är urnnedsättning i Bräcke minneslund i skrivandets stund. Jag är så trött nu när vintern satt igång att jag inte orkar åka upp. Känner ångest varje dag, den sociala fobin har smygit sig sakta tillbaka, och jag blir lättirriterad, mer deprimerad och aggressiv vissa stunder. Det är som vanligt en skitjobbig mörk period med andra ord.

 

Jag är ledsen att jag inte sa till sköterskan att jag ville säga några ord där när han inte kunde prata. Hade kunnat pratat till honom, han hörde ju men kunde inte prata själv, p.g.a den kraftiga lunginflammationen dom sista dagarna. Vi skulle ses på söndagen när han kom hem ifrån sjukhuset, men han kom aldrig hem igen. Allt gick så fort. Från att blivit cancerfri till att allt spred sig ut i hela kroppen på kanske 2 månader. Dom två sista veckorna urartade det helt och gick oerhört fort när det spred sig i hela kroppen. Han fick även en bakterie som en frisk människa hade klarat av, men som är dödlig för en svårt sjuk människa. Det tog hans sista krafter och han somnade in två dagar innan vi skulle ses. Så jag fick aldrig säga hej då. Ta ett riktigt farväl. Jag skrev ett sms när han åkte in på sjukhuset, då jag kände på mig att det nog är kört för honom. Jag skrev att jag hoppas han snart mår bättre, med varma kramar från mig. Han blev glad för det sa mamma.

 

Jag har känt en ilska och är arg samtidigt som jag är ledsen, eller kanske borde jag säga besviken.. Både på honom och mig själv. Och delvis på mamma och syrran. Förlåt Maria om du läser det här, men jag känner så ibland. Ni säger att jag borde hört av mig till honom, att jag borde träffat honom i julas när han ville. Men det beslutet jag fattade då var att inte träffas på grund av alla omständigheter och förtvivlan senaste åren. Mitt eget mående påverkade till 100%. Han kunde faktiskt också tagit upp luren och ringt mig! Det är inte bara mitt fel att vi inte hördes av. Det kan jag känna ledsamhet över. Besvikelse. Känt mig mindre värd än min syster och mamma. Han ringde dom ofta och umgicks nu sista året igen, efter en tuff skilsmässa med sin förra fru. Han mådde väldigt dåligt i det förhållandet då hon var riktigt mentalt sjuk och labil och manipulerade honom till max. Men han ringde inte mig trots att jag också var/är sjuk. En del anser nog inte att psykisk sjukdom går att jämföra med fysisk- enligt mig känns det värre. Att ha levt med djupa depressioner en större del av mitt vuxna liv, är inte heller en dans på rosor. Det är ett helvete det med, därför känner jag sorg och besvikelse att han svek oss för 6 år sedan när han gifte om sig och sa till mig och min syster att han "hade en ny familj nu". Min andra pappa försvann, han dog. Vi har inte pratat sen jag fyllde 30.

 

Dom sista åren har dödsfall avlöst varandra.

 

 

Min faster. Det sista jag såg av henne när hon pratade med mig på msn, var ett stort stort uppsvullet ansikte, hon såg praktiskt taget ut som en vitblek fotboll. Pappa blev väldigt ledsen såklart, vem skulle inte vara ledsen när ens syster går bort, och det påverkade också mycket mitt mående negativt. Är mina nära ledsna så blir jag ledsen. Min faster var en väldigt härlig prick, hon har alltid inspirerat mig.  Konstnärlig, glad och skämtade jämt jämt jämt. Duktig på olika hantverk. Väldigt omtänksam när vi var små och pysslade alltid om mig och syster innan hon fick ett eget barn som naturligtvis tog upp hennes egna liv och framtid.

Busig skulle jag vilja kalla henne- och där var vi lika, hon, pappa och jag. Gjorde alltid massa hyss!! Vi pratade mycket i telefonen sista året att man ska ta tillvara på varje dag och göra det bästa av det man har. Som sagt så inspirerade hon mig när bådde hon och jag mådde dåligt och under min barndomstid. Hon var en sån som alltid spred glädje runt om sig. Gav positiv energi.

 

Min pappa gick bort ett år senare. Det jag såg under hans sjukdomsår var hur han magrade kraftigt, hur gulsoten tog över hans hud, hur han somnade under en juldagsmiddag medans syrran kokade kaffe. Han var så borta och snurrig, nästan som dement. Upprepade allt han sa flera gånger för han glömde att han redan sagt det. När jag sa "Sov Gott" sista gången på sjukhuset var han snurrig och yr. Borta från verkligheten. Vägde säkert 15 kilo mindre än mig. Han var som Ewa- faster- alltid glad och energisk och fick mig att skratta. Busig och rolig. Väldigt speciell och påhittig. Han var en väldig djurvän vilket jag också är och han var den lugna i min släkt. Sällan jag bråkat med honom under åren. En del diskussioner javisst, men aldrig bråk. Jag kommer alltid minnas honom för det engagemang och allt roligt vi hittade på under sommarloven. Egna lekar kom han på med egna namn. T.e.x "Superstar. Olika grenar med olika poäng och tipsrunda runt hans "naturstig" runt gården. Den som vann vann alltid något finurligt konstigt billigt pris. Han var väldigt snål ärligt talat. Men det har ju också sin charm ibland. Att gå på auktion var en av hans stora intressen. Att köpa fyndlådor för 5 kronor med allt möjligt jävla rat. En riktig samlare på gott och ont. Väldigt systematisk, mycket saker men alltid med fina välskrivna etiketter på alltifrån videoband till saltgurkeburkar. Pärmar till allting. Undra om han var lite autistisk? Ingen aning, men allt hade sin plats när han var ung och frisk. Han älskade falukorv och korv med bröd- jag också. Det har jag ärvt från honom tror jag. Jag minns hur jag rastlöst längtade under varje auktion till den kommande pausen när vi köpte korv med bröd och apelsinfestis. Dom där festisarna som var trekantiga på den tiden. Eller en Portello. En Champis slank också ner då och då, eller en krusbärsdricka. Han filmade och fotade också mycket. Det var alltid roligt att titta på gamla videos av oss själva. Jag var en riktig linslus som passade på att toka mig framför kameran jämt. Ja, det finns så mycket att skriva om pappa att jag skulle kunna hålla på i en evighet.

 

 

Min vän Tess gick bort, ett halvår efter pappa. Hon kämpade och kämpade genom sin sista tuffa tid. En starkare människa tror jag aldrig jag har träffat. Ödmjuk och energisk. Alltid glad, iaf utåt. Levnadsglad och framåt. Ärlig och rak. Ett ljus i mörkret! Jag har skrivit så mycket om Tess och ni vet redan det mesta. Hon betydde väldigt mycket för mig, hon förstod mig och stöttade mig än hur sjuk hon var. Ja, ni vet redan, om ni läst förut vilken sorg jag känt och fortfarande känner över hennes bortgång.

 

Och nu Hans-Jörgen. Min låtsaspappa. Åter igen en i familjen som drabbades av cancer med dödlig utgång. Jag orkade inte träffa honom i julas, jag orkade inte se en nära till utan hår, mager, blek, som var hög på morfin och svag av cellgifter. Mitt psyke klarade inte mer. Jag sa det till mamma, och jag hoppas hon framförde det, att jag ville men inte orkade. Vill minnas honom som han såg ut när han var frisk. Vill inte ha ännu en hemsk bild i mitt huvud, jag har haft för mycket skit omkring mig och i mitt eget liv. Jag prioriterade mig själv för en gångs skull, det gjorde jag, och det slaget får jag ta. Det svåra är att acceptera mitt val. Att jag valde att börja läka mig själv. Orkade inte mentalt. Det var det enda rätta. Så än hur mycket jag ville klarade jag inte av att se en levande död ännu en gång.

 

Thats why.

 

 

Minnena av honom är också många och fina. Det skriver jag om en annan dag. Nu har jag tömt ut mina känslor och behöver vila en stund. Skönt att skriva av sig. Att skriva är min bästa terapi, det hjälper mig mycket för att läka.