In loving memory of Tess!

Igår var det ett år sen du somnade in, och ett år och ca en vecka sen jag såg dig sist.

Jag orkade inte skriva igår, det var för tungt. Gjorde en notis på min logg på Facebook, men inte på din minnessida, orkade inte se all sorg och alla känslor där, så jag skriver idag allt du egengligen redan vet; jag saknar och älskar dig Tess! Du var en underbar äkta vän som gick bort alltför fort i helvetets sjukdom. 34 år gammal blott blev du en ängel, nej- du var redan en ängel och har alltid varit, men nu syns du inte längre, förutom när solen skimrar och jag ser dig lé framför mig i mina minnen. En mer levnadsglad tjej har jag aldrig träffat, iaf utåt- du visade aldrig dina svagheter, och just det kanske också var din enda svaghet!? Jag tror det faktiskt, jag lärde känna dig väldigt väl, och du var stark när både du och jag mådde skit, fast jag vet att du var väldigt svag på insidan. Du var stark för både din och min skull trots att du var så sjuk. Du ville helst få din sjukdom att verka lätt och att du kunde besegra allt, gå över berg och vatten, och även om du visste att jag visste, för att du ända in i döden brydde dig så mycket om andra, ville du inte tynga ner mig ännu mer när jag redan själv mådde så dåligt. Det fick jag veta för ett tag sen, och jag blev oerhört rörd för det är verkligen ett bevis på sann vänskap och att du verkligen brydde dig om mig, inte för att jag nånsin tvekat sen första dagen vi sågs, men ändå, det var en bekräftelse som värmde, även om det var en jobbig sådan. Du hade så gärna fått gråta i min famn, när som helst, men jag har bara hört dig gråta några gånger och det har varit på telefon. Den som gråtit har varit jag. Jag ville byta med dig, byta bort skiten, men ödet är som det är och jag är kvar här på jorden.

Jag ska försöka hålla huvudet högt och komma ihåg dina ord när min pappa gick bort- du sa; "Älskar dig gumman"! medans jag grät i telefonen. "Jag älskar dig också!" sa jag, sen var jag tvungen att lägga på för att jag inte klarade av att prata längre.

Jag ska försöka finna din styrka och energi och din positiva anda och kämpa på dag för dag, för ibland när jag tänker i riktigt svarta banor så ser jag dig framför mig peka med pekpinnen, skratta, och jag reser mig upp igen.

Jag är lycklig över att vara din vän, för jag har inte varit- jag är- trots att du inte syns- och du sitter nog på min axel och vakar över mig fortfarande.

Tack för att du funnits där för mig älskade vän! Du finns i mina tankar varje dag fortfarande, jag vet inte hur många gånger per dygn jag tänker på dig, jag tror inte jag kan räkna så långt- jag var inte speciellt bra i matte- men det är många gånger iaf.. :-)

Jag tänder ett ljus nu precis som alla andra nätter, för dig och för pappa, för min faster och alla andra som försvunnit fysiskt alltför tidigt.

Hoppas du Sover Gott!

 Den sista gången tillsammans, en solig dag i Juli 2011.

Nu klarar jag inte mer, nu kommer tårarna, men också glädjen när jag ser dig. Jag kan liksom inte gråta på något sätt för jag vet att du vill se mig glad..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0