WhatTheFuck!?

Jag blir galen. Fullständigt galen. Eller nåt. Jag vet inte vad.

 

Fruktansvärt urless på mediciner hit och dit. Fy fan vad underbart det vore att kunna leva livet utan psykofarmaka. Nu har jag satt ut Fluoxetinet på egen begäran och börjat med Edronax. Det är Reboxetin. Ska vara bra mot både bipolär och adhd. Mindre biverkningar. Inte dom vanliga som viktuppgång och trötthet, eller hur fan det nu va. Har forskat så himla mycket. Läst, läst och åter läst på nätet vad som skulle kunna passa mig, för det här funkar inte. Jag bara sa till läkaren att jag höjt hit och dit, vill sluta med fluoxetin för att jag får för mycket biverkningar. Överhuvudtaget så ger mig SSRI-preparat för mycket biverkningar. Jag blir irriterad, går upp i vikt av vissa och ner av vissa. Fluoxetinet spyr jag då och då av, blir väldigt lätt illamående. Svettas som en gris. Får ont i ögonen, torra slemhinnor och finnar. Sömnlöshet/sömnig. Ofta huvudvärk. Humörsvängningar. Aggressivitet. Ja, säg vad jag inte får för biverkningar av skiten.. så nu har jag börjat med reboxetin alltså, det påverkar noradrenalinet istället för serotoninet eller hur man nu förklarar.. Läkaren tyckte det lät som en bra idé och skrev ut det utan problem.

 

Fattar ni att det är jag som är läkaren här!? Det är helt sjukt, men vad gör jag när hon inte har tid med mig och inte föreslår något själv för att hjälpa!? Jag läser och läser och berättar vad jag läst. Alltså nu skojar jag inte- jag har mer och färskare kunskap än henne i alla jävla olika satans antidepressiva och olika lösningar. Hon är trevlig men så fruktansvärt tafatt! Träffat henne 2 ggr på ett år. När jag påpekade det så tyckte hon det var normalt att träffa sin läkare EN gång per år...  Det är min psykolog som agerar läkare och som jag diskuterar mediciner med bl.a och nu sist tog han blodtryck... herregud. Jag har så jävla mycket skit inom mig som jag skulle vilja få hjälp med. Prata om. Men samma där- han antecknar men kommer inte ihåg mig nästa gång. Frågar samma sak hela tiden varje gång. 

 

-"Har du provat stämningsstabiliserande?"

-"Eh ja... Jag äter det sen 3 år tillbaka." (Då jag träffade honom första gången, och jag talar om varje gång vilka mediciner jag äter när han frågar. Vad har det här med samtalsterapi att göra? Att sitta och fråga mig om mina mediciner varje gång i en kvart? Blir så jävla förbannad. Har sagt till min läkare två gånger också att jag vill byta psykolog, men hon insisterar på att han är bra. Förmodligen bara för att hon och psykologen samarbetar och att det skulle betyda att hon måste ha kontakt med nån annan psykolog på stället och det tar tid. Tid som hon inte har.

 

Men vart kommer mänskligheten in här egentligen? Service? Att hjälpa sin patient? Är det inte därför hon jobbar som psykiater/överläkare inom psykiatri? Nej tydligen inte.

 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk säger jag som vanligt.

 

Det här blev jävligt luddigt om nån läser. Blev bara tvungen att skriva av mig- saker känns bättre efteråt- trots att jag tappat lusten för det mesta sista månaderna. :/