WhatTheFuck!?

Jag kan fortfarande inte ta in att min pappa är död. Död, död, död...? Borta- men inte i mitt hjärta. Min syster har skickat foton hon tog när dom gjort han fin, när han låg i kistan, vilket jag inte valde att åka upp och titta på, men som min syster sa var väldigt rogivande och fint och hon ville inte gå därifrån när hon var där.

Fotona ligger i min mail. Jag har inte vågat öppna mailet och tittat, trots att jag bett själv om att syrran skulle skicka dom.. Jag vet inte, men det känns som det bara är en kropp, själen finns här nånstans runt om oss, eller jag vet att det som kremerades bara var kött och blod, själen går vidare- enligt mig. Men även om det "bara" är foton av en kropp, så är det foton på min pappa, död, men uppsminkad liggandes i en kista. Kanske är finare iofs att se bilderna på honom så, än att minnas honom så svag, mager och blek, i sjukhusrummet och dess kalla miljö, där jag såg honom sista gången.

Men jag vet inte, för jag vågar inte kolla. Vågar inte möta hur min egen reaktion kommer bli..

Det sista jag sa till honom när jag gick därifrån var; Sov Gott! Det sista han sa när jag pratade med honom i telefon allra sista gången var; Ma råkes! (för dom som inte förstår jämtländska så betyder det; Vi ses!) Men vi sågs aldrig mer. Kanske ses vi i Nangijala Pappa, kanske.

Saknar dig Pappa- och livet känns orättvist.