Det blev aldrig som Vi sa.
Det blev aldrig som Vi sa.
Att ligga i ditt knä i parken, bara njuta och lukta på gräset på marken. Visst var somrarna fina när du och jag var Vi. Visst var vintrarna sköna när vi drogs väg i våran fantasi.
Ibland såg vi framför oss förhoppningarnas ljus.
Men sen dom snabbt försvann, som stenar blir till grus.
Du visste vilka strängar du skulle spela på. Du visste trots jag sa till dig, hur sviken jag blev då.
Men du fanns också där när jag mådde som sämst. När jag tänkte på död och blod. Du var den som stöttade, torkade tårar och den enda som riktigt förstod. När min känsla för livet inte längre fanns. Du sa till mig att skratta, njuta och ge det en andra chans.
Du fick mig att gråta. Men du fick mig också ofta att le.
Men till slut fick jag allt eftersom se. Att livet inte alltid är som det ser ut.
Ovanpå gick dina droger i första hand. Ja livet är orättvist ibland.
Du fick mig att tro att vi passade varann, men jag förstod att kärleken mörknade och sakta försvann.
Vad var Jag för dig? Vad var du för mig?
Jag kommer alltid undra, men samtidigt vet jag inuti.
Lögner och svek. Allt var en enda lek.
Varför tog du min själ? Varför blev jag så vek?
Du var dum som utnyttjade min kärlek till dig.
Mina känslor och den snälla i mig.
Och kanske var Jag dum som utnyttjade din frihet.
Din förståelse och din närhet.
Men du är den enda som vet.
Jag ligger här och fortfarande och jag tänker varje dag.
På vad Vi egentligen hade du och jag.
Du må ha varit både snäll och dum.
Men i mitt hjärta, i min egna minneslund.
Kommer du alltid ha ett eget rum.
Men det blev aldrig som vi sa.
