Anus!

Låg och grät i sängen i morse efter att ha ringt och avbokat mitt läkarbesök jag skulle på idag. Känt mig så deppig på slutet och det är värst på morgonen, så nu har jag själv höjt antideppen och får hoppas det blir bättre tills jag ska dit, fick ny tid av receptionisten om 2v..

Så jävla jobbigt det här. Ikväll och när jag är deprimerad kommer många tankar, tankar om vad det ska bli av mig, med mig, egentligen. Sån jäkla ovisshet om allting. När jag blir frisk, om jag blir frisk, vad händer då? Kommer jag hitta ett jobb igen, kommer jag orka, kommer det bli bra om jag får ny medicin. Usch vad jag hatar det här och all ovisshet. Ska iofs ha möte med försäkringskassan och läkaren snart nångång så då kanske vi kommer fram till något bra, men det känns ju omöjligt så länge jag håller på mixtrar med medicinutprovning å allt sånt.

jävla skitliv.

Annars mysigt värre med M och så, men ikväll är jag ensam, ensam och trött- men trött är jag väl alltid, börjat vänja mig nu, eller snarare för längesedan. Dricker järn+C vitamin varje dag, kanske behövs något mer, men jag tycker att läkarna borde föreslå något vid det här laget. Kanske ska prova rosenrot igen, gjorde ju det ett tag men fick huvudvärk varje dag av det, det passade inte ihop med övriga mediciner tyvärr, hm, så får se vad jag gör. Nu kom jag på att jag ju inte ätit omega 3 på länge, kan ju fan vara det också, samt att jag slutat med en medicin... 

GAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!! Hate it!! Tänk om man ändå fick leva ett normalt liv utan mediciner och depressioner. 

Utredning pågår.........

Kommentarer
Postat av: Sandy

Jag vet precis vad du går igenom... Jag är ungefär på samma ställe. Den här jävla ovissheten tar ju knäcken på en! Det enda man kan göra är att hoppas... hoppas att en dag kommer allt att klarna och allt kommer att bli bra.

Jag tror att det vi ska göra är att acceptera att vår verklighet ser ut så här... men det är ju bara så svårt. Man är väl tjej eller? Grubbla är väl alla tjejers mellannamn...

Hoppet är väl det sista som lämnar en människa, så det är väl det vi får leva på... Hoppet!

Stor kram till dig Sara! Vi fixar det här eller hur?! <3

2010-05-05 @ 23:26:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0