Allmänt snoreri.
Idag borde jag verkligen bara ligga inne och försöka kurera mig. Har varit sjuk konstant mer eller mindre, i förkylning, halsont och allmänt snoreri sen en månad tillbaka. suck.
Hämtade aldrig ut medicinen igår heller, käkar ju en tablett av en annan sort också, och den enda skillnad jag känt av dom nya på en hel månad är att jag blir tröttare mot kvällen efter jag tagit dom och sover något bättre. Ingen jätte-markant skillnad. Så jag är i valet å kvalet om jag ska hämta ut dom, om jag ska fortsätta med dom..
Efter att jag slutat med dom jävla cipralex, som jag visserligen tyckte jag mådde bra av i många år, men fick många biverkningar av också, så känns det som om jag vill börja vara mig själv igen. Det är skönt att kunna gråta, det är skönt att inte svälla upp som en babian, och det känns som det här är problem jag bara skuffar undan med medicin hela tiden. Jag bara väntar och väntar att dom skall höra av sig nu från affektiva, men det händer ju ta mig fan ingenting-otippat. Samtidigt är jag rädd, rädd att jag aldrig kommer kunna må bra utan medicin.
Jag vill gå i terapi igen och förändra mitt liv, förändra mitt tankemönster. Vill prova KBT. Lära mig se saker positivt och ta vara på det jag har. Försöka bygga upp mig själv och min självkänsla som alltid varit låg. Självförtroendet har det dock aldrig varit något fel på. När jag jobbar och sånt så känner jag mig stark i det jag gör. Men själsligt är det värre.
Skall ta mig en djup funderare idag och kanske lyfter jag luren och ringer till Huddinge... och frågar vad fan dom håller på med och när jag egentligen får komma dit.
Hämtade aldrig ut medicinen igår heller, käkar ju en tablett av en annan sort också, och den enda skillnad jag känt av dom nya på en hel månad är att jag blir tröttare mot kvällen efter jag tagit dom och sover något bättre. Ingen jätte-markant skillnad. Så jag är i valet å kvalet om jag ska hämta ut dom, om jag ska fortsätta med dom..
Efter att jag slutat med dom jävla cipralex, som jag visserligen tyckte jag mådde bra av i många år, men fick många biverkningar av också, så känns det som om jag vill börja vara mig själv igen. Det är skönt att kunna gråta, det är skönt att inte svälla upp som en babian, och det känns som det här är problem jag bara skuffar undan med medicin hela tiden. Jag bara väntar och väntar att dom skall höra av sig nu från affektiva, men det händer ju ta mig fan ingenting-otippat. Samtidigt är jag rädd, rädd att jag aldrig kommer kunna må bra utan medicin.
Jag vill gå i terapi igen och förändra mitt liv, förändra mitt tankemönster. Vill prova KBT. Lära mig se saker positivt och ta vara på det jag har. Försöka bygga upp mig själv och min självkänsla som alltid varit låg. Självförtroendet har det dock aldrig varit något fel på. När jag jobbar och sånt så känner jag mig stark i det jag gör. Men själsligt är det värre.
Skall ta mig en djup funderare idag och kanske lyfter jag luren och ringer till Huddinge... och frågar vad fan dom håller på med och när jag egentligen får komma dit.
Kommentarer
Trackback
