Hade by the way

jordens diskussion och samtal med först mamma och sen med syster ikväll. 1½ timme. Sen var jag helt skakis i hela kroppen. No joke.

Det är svårt att försöka "övertala" nån att förstå och sätta sig in i en sjukdom som denne aldrig upplevt själv. Så jag ger nästan upp, och låter det vara. Jag förstår att det är svårt att förstå något också som man aldrig varit med om själv, däremot kan man ju försöka och visa att lyssnar och "tror" på personen i fråga, istället för att ifrågasätta saker så man får skuldkänslor för något man inte rår för. Jag vet att både min mamma och min syster vill mig det bästa, detsamma gäller såklart mig, men det är still hard to explain.. Eller snarare- det-går-inte-att-få-in-i-deras-hjärnor-tyvärr.


Det räcker att jag lever mitt miserabla liv, och jag önskar ingen densamma.

Vem skulle frivilligt ligga hemma 4 månader varje vinter och sova (bli osocial, få ångest, social fobi, äta antidepressiva, gå upp i vikt) och jobba hela somrarna när dom flesta andra är lediga? Vem? Jag skulle gärna byta, när som helst!!

Comprende?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0