Tusenmetersmuren
(Måndag 12/3)
Om man kan bli lite småkär första ögonkastet så tror jag att jag blev det.. Jag såg ju honom där på kvarnen, några meter ifrån.. kollade på honom, fick gensvar och höll fast blicken.. han också.. Sen gick jag fram lite senare..och det vart ju uppskattat, mer än jag kunde ana. :)
Läste alla mess jag fick igår.. haha.. riktigt roligt och det känns lite pirrpirr om det nu blir av att han vill ses igen som han föreslog till helgen, eller nån annan dag.
Ett antal mess gick ju fram och åter av karaktär jag inte skriver om här.... men det var jäkligt nice :)
Jag lär väl snart bli kär i en daggmask på gatan till slut, eller ett sourcreamchips i en metallisk blå påse. Jag kan ta vem som helst, elller nä, absolut icke, men jag är så jävla desperat.. jag tror fan det, jag erkänner, men samtidigt när nån börjar närma sig så bygger jag upp tusenmetersmuren, även om jag samtidigt är desperat pojkvänssugen så blir jag rädd om det börjar likna nåt.. Rädd att förlora tryggheten jag har med mig själv. Sen menar jag inte att J är en daggmask eller i närheten, men han är lätt i närheten av ett sourcreamchips- jammie! Han är ju rolig, snygg och charmig och verkar veta vad kvinnor vill ha...
Självklart är jag inte kär. Nej nej, jag har bara en jobbig förmåga att tro att jag är kär, dvs kär i kärleken. Jag vill så gärna att jag lurar mig själv att jag är kär i nån och sen blir jag bara besviken för att det sket sig eller för att han inte var den jag hoppats på.. Men jag vet vem jag har varit riktigt kär i och det är bl.a Miklo, han var jag enormt kär i, och sjukt nog är ju han och J ruggigt lika varandra.... men dom säger ju det att man ofta dras till samma typ av kille eller dom som har samma drag.. och utseende.. så det kanske inte är så konstigt ändå om man tänker efter..
