Grekiskt dunka-dunka.

Jag har ont i huvet, för fjärde dagen i rad nu tror jag. Jobbigt och just idag ska jag jobba såklart.. inte många timmar så det lär väl gå ändå men jag kommer inte vara på topp. Mens och jävlig, och jag tror han, herr wi, är sur på mig, men då får han väl vara det då, det är väl jag som borde vara sur om någon.. whatever, ses vi så ses vi. Nu har jag gjort mitt, och skrivit vad jag tycker, då får han tjura om han vill.

Tänker på Grekland, något som för mig bort. Luktade länge och väl på mitt olivshampo och balsam jag köpte i Grekland när jag var där, vilka minnen. Jag blundade i duschen och vips stod jag i duschen i vårat hotellrum i Rhodos Stad, jag skulle göra mig klar och träffa Michalis. Käka gott och mysa. Vara med Mary och bara njuta av livet, sola, shoppa, älska, pussas, äta gott, dricka drinkar på en ny bar varje kväll. Solen, lycka, livet.

Här är livet som vanligt, dvs jag har inget liv, jag kommer ingen vart och jag har aldrig gjort. Men tyckte Sirpa, du har ju flyttat till Stockholm, ja so what, jag har ändå inte kommit nån vart tycker jag själv, vad är en flytt? Jo visst jag bröt upp med Östersund och mina vänner och lämnade dom, tog med min soffa och  min katt och drog till ett rum i nacka hos en främmande familj, men det är nog ändå det bästa jag kunde göra än att orka med ett fortsatt liv i Östersund och tristess. Tyvärr förföljer tristessen mig igen, ändå, vart jag än är, förutom i Grekland, jag vill tillbaka.

Han skjutsade oss i sin bil med grekiskt dunka-dunka till en vacker plats, en av dom vackraste jag varit på, Faliraki, och där pussade han mig första gången, inte på munnen, utan på armen. Mary simmade i havet en timme, vi lyssnade på musik, pratade, skrattade och våra ögon log mot varandra. Bara blixtrade, glänste. Munnarna log och hjärtat hoppade.

 Vägen hem, dunka-dunka igen, lycka, jag kände mig kär när jag kom tillbaka. Kär i livet, kär i honom, kär i allt på denna jord.

Det var en vecka. Några dagar av mitt liv, men några av de lyckligaste. Jag vet att jag sagt det förut, men jag kan inte glömma hur känslan av lycka kändes, för den har jag inte känt så ofta. Jag vill. Varför kan jag inte?

Lycka kom tillbaka, fånga mig, ta mig med tillbaka.

Men dagarna går, och det är pissväder ute. Solen skymtar fram något, men inte tillräckligt för att jag ska vakna ur mitt förbannade ide. Huvudvärken spränger.

Från Nacka till en 2:a i Alby i första hand. 2½ år senare får jag min splitter nya lya där jag sitter nu, mittemot den stora vita bollen, och här har jag snart bott i 2 år nu. Tiden går, men jag står still.

Still.

Kommentarer
Postat av: Anonym

du måste komma ut, inte bara till jobbet.. jag har börjat skolan efter bara suttit inne.. bara några dagar i veckan, men det hjälper..

2007-03-21 @ 12:56:29
Postat av: Leopardhonan

Jag har mina dagar. Vissa är jag ute och lever livet, andra vill jag bara dö. Så är det. Och jag betackar mig anonyma inlägg i min blogg, vem är du?

2007-03-21 @ 13:00:50
Postat av: Anonym

bara nån...

2007-03-21 @ 14:29:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0