Faster- kära faster

Usch vad obehagligt, nu fick jag en knut i magen och tårar i ögonen.

Tror inte jag tog in riktigt vad pappa ringde och berättade igår eftermiddag när jag låg bakis. Min faster, som är världens bästa faster, rolig, tokig, glad, galen och busig hade bröstcancer för några år sen, som sen blev bra igen efter strålning och behandling, men man brukar räkna med 5 år för att det ska vara helt borta eller hur hon nu sa. 

Nu ligger hon på sjukhuset. Det har spritt sig till levern, utan förvarning och man känner sig så jävla maktlös när man sitter här 60mil ifrån.. Pappa sa det igår att det kan vara slutet, men jag reagerade inte på samma sätt då, tror inte jag orkar ta in mer jobbiga saker i mitt liv. Men nu när syrran sa på msn att "när det vandrat till levern finns det nog bara en väg att gå"- det fick mig att inse att hon kanske snart är borta.

När man var liten så fanns hon alltid där som en glad, skämtsam och härlig människa. Jag minns än idag när hon hade gjort en sån där julkalender i tyg, med 24st ringar där det hängde en liten julklapp vi fick öppna varje dag. Sånt minns man, iaf jag. Hon har alltid varit den jag kunnat identifiera mig mest med i släkten på vissa sätt. Jag måste lärt mig alla hyss av henne. :) Sen är hon väldigt duktig och konstnärlig och det gillar jag med henne, men jag gillar bäst alla glada skratt man alltid får i hennes sällskap, och dom tänker jag minnas vad som än sker.

Jag hoppas verkligen de kan ta bort en bit av levern och att dom kan stråla bort resten. Jag hoppas du får finnas kvar. Du har ju verkligen dina glansdagar nu Ewa, nu när du kämpat dig igenom bröstcancern, och så händer det här.
 
Livet är så jävla orättvist.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0