WhatTheFuck!?

Jag är en person som alltid bryr mig om alla andra före mig själv. Nej vissa kanske inte tror mig nu, men jag lovar att dom som känner mig väl, dom vet, och jag vet sannerligen själv hur mitt liv sett ut på den fronten.

Jag har alltid tagit hand om andra framför mig själv. Jag fick till och med ”ta hand” om min egen mor många gånger när jag bodde hemma, och observera att då flyttade jag hemifrån när jag inte ens fyllt 16, för att börja gymnasiet, och för att jag hade fan aldrig pallat mer bråk.. Så då kanske ni kan tänka er.

Ibland är det dags att börja tänka på sig själv också. Sina egna känslor. Dom jag gömde undan från jag var liten tills jag för två år sen fick en djup depression. Jag orkade inte gömma mina egna känslor längre, allt kom fram, upp ur det inre och ut.. Allt skulle ut, men än idag är det inte borta.

För saker som hänt kan jag väl säga att jag inte är mer än människa, en människa som alla andra, som behöver kramar och närhet ibland. Ibland har jag kanske haft alkoholhaltiga drycker i min kropp som inte sagt stopp.. Vissa har man sårat på vägen och det är jag ledsen för. Det är jag, tro mig. Jag har också blivit sviken, ofta, jag vet hur det känns.

Samtidigt vet jag inte riktigt hur man ska bete sig ibland. Alltid tänker jag att ”nä, då blir den ledsen”.. ”vad ska den tycka om jag gör så?” Alltid den här oron för hur andra ska må, före mig själv. För att jag är sån. Jag jobbar med omsorg för att jag behöver nån att bry mig om, jag tycker om att bry mig om, men ibland, ibland vill jag även bry mig om mig själv.. Ibland har det inneburit att andra blivit sårade på vägen, men ska jag inte få känna de känslor jag känner då? Ska inte jag få tänka på mig själv och min egen vilja ibland?

Att vissa har det struligt det är inget jag kan rå på. Inget jag kan förändra. Det kan ni bara själva göra. Se er om och inse vad ni förtjänar här i livet. Ni förtjänar så mycket mer än ni tror. Om någon behandlar dig som skit är det kanske dags att gå vidare? Är det något jag lärt mig så är det att inse när gränsen är nådd. Om jag sen fortsätter acceptera, acceptera och inte säga ifrån, då får jag skylla mig själv faktiskt.

Ja det är nog på gott och ont ibland. Kanske har jag väckt en tankeställare hos människor, kanske har jag någon gång sårat människor.. Men min avsikt är inte att såra någon, det är det inte. Jag är inte sån, om inte någon gjort mig illa, för då blir jag jävligt hämndlysten helt enkelt.

Jag vidhåller att jag är en genomsnäll människa, som alltid tänker på andra före mig själv, men ibland, visst, så måste jag också få ha känslor och känna saker, även om andra kanske misstycker och blir sårade. Där vet jag inte riktigt hur man ska balansera så att alla får det som dom vill.

Nej, alla kan inte alltid få som dom vill, men kanske kan jag någon gång få bry mig om mig själv och mina behov och känslor...